Niclas Ericsson

8 000 dödsoffer om dagen gör massakern i Rwanda till det snabbast es­kalerande folkmordet världen skådat. Mycket talar för att planen var att ut­plåna folkgruppen tutsi på så kort tid att världen inte skulle hinna reagera. Den planen lyckades nästan.

Syftet var att den sittande huturegimen skulle undgå att dela med sig av makten till Rwandas patriotiska front, RPF, en gerillaarmé som bildats av landsflyktiga tutsier i Uganda. Två gånger under 1990-talet hade gerillan be­visat att de var militärt överlägsna landets nationella armé. Om inte franska fallskärmssoldater kommit till regeringens undsättning skulle RPF ha tagit makten i Rwanda redan 1991.

I det fredsavtal som skrevs under i augusti 1993, i Arusha, Tanzania, var parterna överens om att bilda en övergångsregering med representanter från båda sidor för att sedan ta landet till allmänna val. Men i början av 1994 stod fredsprocessen still sedan flera månader. Enligt Roméo Dallaire, befälhavare för FN:s mission i Rwanda, blockerade huturegimen alla möjligheter till samarbete och Arushaprocessen var på väg att kollapsa.

Startskottet för folkmordet kom den 6 april 1994. Rwandas president Juvénal Habyarimana dödades då hans plan sköts ner när han återvände från ett möte i Dar es Salaam. Presidenter och höga politiker från grannländerna och från Afrikanska unionen hade försökt övertala honom att foga sig i fredsprocessen. President Habyarimana var inte själv en av hutuextremisterna. De utgjor­des i stället av en grupp kallad ’akazu’ (ungefär ’huset’). I den ingick bland annat presidentens personliga säkerhetsstyrka, några ministrar och hans egen hustru, som tillhörde Rwandas mest inflytelserika hutufamilj. Förmodligen fanns en oro bland extremisterna att presidenten skulle vika sig för trycket och bilda regering med tutsierna.

Ingen vet vem som sköt ner planet – flera internationella utredningskom­missioner har inte kunnat peka med bestämdhet i någon riktning. Men säk­ert är att nedskjutningen gav extremisterna den perfekta ursäkten för att starta folkmordet. De skyllde attacken mot presidentens plan på RPF och vann därmed den breda hutubefolkningens sympatier. Redan ett par timmar efter nedskjutningen hade de tagit kontroll över huvudstaden Kigali och upprättat vägspärrar.

Sedan ett par år tillbaka hade regeringspartiet en väpnad ungdomsfraktion, Interahamwe. Nu gick dessa milisgrupper från hus till hus och sköt ihjäl infly­telserika tutsier enligt en i förväg upprättad lista. Presidentens säkerhetsstyrka deltog vid deras sida.
Redan morgonen efter nedskjutningen av planet började liken staplas i hö­gar på gatorna i Kigali.

Efter ett dygn av massakrer i huvudstaden avbröt RPF vapenvilan den 8 april och inbördeskriget var åter igång. Det hindrade inte folkmördarna att fortsätta blodbadet i de delar av landet där de fortfarande hade kontrollen. Efter hundra dagar hade RPF besegrat den nationella armén och drivit Interahamwe och huturegimen i landsflykt.

Det tog flera år för Rwanda att begrava sina döda. Inte förrän år 2002 var situationen stabil efter de krig och oroligheter som folkmordet orsakade.

Jens Assurs film Den sista hunden i Rwanda utspelar sig under folkmordets sista dagar. En fotograf och en reporter är på tillfälligt besök i blodbadets efterdyningar, precis som Assur själv var på en reportageresa för Expressen i juni 1994.
Att media vaknade snabbare än politikerna är en sann beskrivning och i arkiven går folkmordet att följa i såväl svensk som utländsk press, dag för dag, vecka för vecka.¨Skrämmande uppskattningar av antalet döda kom tidigt, insatta analyser av bakgrunden dök upp i svensk press redan i maj. Det tog inte mer än ett par veckor innan ord som massmord användes i rapporteringen och i juni kallade Dagens Nyheters ledarsida händelserna för folkmord. 

Vi visste med andra ord vad som hände, men vi gjorde ingenting.

Den 19 maj 1994 sade Sveriges kristdemokratiska biståndsminister Alf Svensson nej till att skicka ett svenskt fältsjukhus till Rwanda. Clinton- administrationen i USA motarbetade från första stund FN:s möjligheter att intervenera i Rwanda. Frankrike stod genom hela folkmordet främst på huturegimens sida och hävdade i FN:s säkerhetsråd att massakrerna var en del av inbördeskriget, inte ett folkmord. Rwanda var tillfällig medlem i säkerhetsrådet vid den här tid­punkten och en representant för folkmordsregimen satt alltså med vid dessa överläggningar.

Kanske var det först när tv-bilderna från kyrkor fyllda med döda tutsier sändes ut över hela världen som vi på allvar förstod vad som hänt. Världsopinionen vaknade – men då var det redan för sent.

Fotografen och reportern i Jens Assurs film är turister i misären. Det verkliga livet är hemma i Sverige med nytt kök till lägenheten och bildbylines i tidnin­gen. Folkmordet är bara ett jobb. Många krigsreportrar har beskrivit samma verklighet – eller overklighet.
När mediafolket strömmade in i Rwanda fick folkmordet också sin egen folklore. Hundarna som måste skjutas för att de äter av liken. Ruttnande män­niskokroppar som man halkar på när man är ute på reportage. Fisken som man inte vågade äta på restaurangerna, efter att ha sett tusentals lik flyta i sjöarna. Bilderna upprepas av många journalister som berättat om sina resor i Rwanda 1994.
Berättelserna är utan tvivel sanna. Men man kan ändå fråga sig om de inte stjäl fokus från det mänskliga perspektivet och från den politiska och sociala bakgrunden till folkmordet.

Vissa grupper, framför allt i USA, engagerades av att folkmordet hotade att störa bergsgorillorna i Rwandas gränstrakter. En amerikansk kvinna, Dian Fos­sey, hade lagt grunden till gorillornas naturreservat i Rwanda på 1960-talet. Visst är gorillastammen i Rwanda världsberömd och nästan unik – men med facit i hand kan man ändå tycka att det var cyniskt. Vad hade hänt om samma människor i stället försökt väcka opinion mot själva folkmordet som dödade 800 000 rwandier?

Dessa skildringar som når oss från Rwanda har ofta den vite mannens per­spektiv. Så var det under folkmordet och så är det i dag. Spelfilmen Hotel Rwanda fokuserar – precis som vissa amerikanska statstjänstemän under folkmordet – på en mycket liten, exklusiv grupp människor som flytt undan folkmordet till ett lyxhotell. De flesta på hotellet överlevde, massmorden skedde inte där utan någon annanstans.

I den brittiska långfilmen Shooting dogs, där en europeisk präst och en hjälparbetare står i fokus, blir de vanliga rwandiernas lidande en bakgrund mot vilken den verkliga berättelsen utspelar sig – den vite mannens.

Vi tycks vara fångar i ett perspektiv. Vi ser gorillorna och hundarna. Vi ser fiskarna som simmar bland liken och de vita männens moraliska dilemma. Men den döende civilbefolkningen reduceras till statister. Deras berättelse är inte vår.

Vi vet – men vi kan inte föreställa oss.

Den sista hunden i titeln på Jens Assurs film kan också anspela på huvud­personerna. Precis som hundarna lever de av liken i Rwanda. De söker inte sanningen, utan de bilder och berättelser som en sensationslysten redaktion kräver hemma i Sverige.
När blir intresset för andras lidande en sensationslystnad?

Det är när vi inte vill förstå människan som lider, bara betrakta henne.

Bristen på förståelse började inte med folkmordet. Den har präglat bilden av Rwanda sedan européerna först kom dit på 1800-talet.
Det lilla bergomgärdade land där tyskarna satte upp sin flagga 1897 och som belgarna invaderade 1915 fascinerade kolonisatörerna från första stund.

Landet var välordnat och på vissa sätt jämförbart med en europeisk nationalstat. Kungen av Rwanda, mwamin, hade ett hov och styrde sitt rike enligt feodal modell. Hans undersåtar var grupperade i ett tiotal klaner och varje klan hade en tydlig hierarki. Tutsierna var toppskiktet – krigare, boskapsskötare och jord-ägare. Hutuerna var deras underhuggare och brukade jorden, tillverkade kru­kor och lagade maten. Uppdelningen påminner om den vi själva hade från medeltiden och in i in­dustrialismens tidevarv mellan adel, borgare och bönder.

Men européerna hade ett rasbiologiskt tänkande med sig i bagaget. De idéerna var förhärskande i Europa vid 1800-talets slut och ledde med tiden fram till Nazitysklands förintelseläger. Det löst grundade påståendet att tutsier och hutuer skulle tillhöra olika ”raser” blev mycket snabbt det etablerade belgiska synsättet. Och inte bara det. Tutsiernas ras var dessutom mer högtstående än hutuernas och närmare besläktad med oss i Europa. De långa, intelligenta tutsierna med sina höga pannor och smala näsor hade kommit från Nildeltat och deras rötter var indoeuropeiska precis som våra, visste rasbiologerna och antropologerna att berätta.
Tutsierna betraktades på många sätt som ett särfall av afrikaner – som vita män och kvinnor i svart förpackning. Hutuerna var däremot av samma skrot och korn som Afrikas övriga befolkning – en underlägsen ras.

Belgarna diskriminerade systematiskt hutuerna i nästan fem decennier, från 1915 till 1962 när Rwanda blev självständigt. Endast tutsier fick högre ut­bildning och tjänster inom administrationen. Genom tutsierna styrde belgarna landet. Det var en drastisk försämring av hutuernas position, eftersom de tidigare kunnat klättra högt inom en klans hierarki och till slut bli ’tutsifierade’. På 1930-talet införde belgarna passlagar för att kunna upprätthålla de skill­nader de själva skapat, eller åtminstone förstärkt. Alla som ägde fler än två kor stämplade man som tutsier, de övriga som hutuer.

Talet om etniska konflikter i Rwanda är därför en västerländsk produkt. Tutsier och hutuer var olika stånd i ett och samma samhälle. Sedan 1500-talet hade de levt fredligt tillsammans och giftermål över klassgränserna var van­liga. De krig som förekom var mellan klaner eller mellan kungar och deras undersåtar, precis som i Europa – inte mellan de sociala skikten. Hutuer och tutsier talar ett och samma språk och har samma kultur och historiska arv. Vill man hitta etniska skillnader mellan de två grupperna måste man ytterst gå till rasbiologin för att hitta argument.

Den tolkningsram västvärlden pressat på Rwanda förklarar inte folkmordet mer än det skulle förklara det moderna politiska landskapet i Sverige att tala om valloner och vikingar och motsättningarna mellan dessa två grupper. Idén om ett uråldrigt rashat eller ett krig mellan konkurrerande stammar i Rwanda fördes fram av många medan folkmordet pågick. Det är ett perspektiv på konflikten som fritar oss européer från ansvar. För inte kan vi rå på ett uråld­rigt etniskt krig?

Det är också ett perspektiv som framställer afrikaner enligt en känd modell; deras beteenden är irrationella, de styrs av primitiva känslor som är omöjliga för oss att förstå. I själva verket är folkmordet i Rwanda inte mer oförklarligt än förintelselägren i Nazityskland. Båda var resultat av långa historiska processer och år­tionden av propaganda under militäriska diktaturer. I båda fallen rör det sig om regimer som spelat ut en minoritet mot befolkningen för att stärka sitt eget grepp om makten. 

När belgarna lämnade Rwanda 1962 exploderade de sociala spännin­gar som byggts upp under ett halvt sekel av systematisk diskriminering. Det rasbiologiska tänkandet togs över av de nya makthavarna, ett auktoritärt hutuparti, och vändes mot tutsierna som ett vapen och som grundval för massakrer och hatkampanjer.

Hundratusentals tutsier flydde landet och nästan lika många mördades i återkommande utrensningar under de årtionden som följde. De tutsier som stannade kvar levde i skräck och utsattes för samma diskriminering som hutuerna under belgarna. Nu var högre utbildning och tjänster inom den statli­ga administrationen reserverad för hutuerna.

1990 publicerade rörelsen Hutupower sina tio budord som trummade in det rasistiska hatbudskapet. Fienden var inte bara tutsierna utan också varje hutu som inte samarbetade med extremisterna. Ingen nåd skulle visas tutsierna.
I Uganda började exiltutsierna samla sig till väpnad kamp för att störta den sittande regimen i Rwanda. RPF såg sig som en befrielsearmé. I Rwanda började det talas om ”en slutgiltig lösning på tutsifrågan”.

Folkmordet i Rwanda har inte bara en historisk bakgrund som gör det möjligt att förklara. Det hade också gått att förutse, inte minst av Belgien och Frankrike som hade täta kontakter med den dåvarande regimen. I stället valde man att bortse från varningssignalerna. Talet om etniska motsättningar blev en eufemism som slätade över den alarmerande verkligheten.
Folkmordet hade med all säkerhet kunnat stoppas. Redan i januari 1994 får FN:s befälhavare Roméo Dallaire konkreta indikationer på att en utrotnings-aktion väntar. En högt uppsatt källa inom huturegeringen kontaktar honom för att berätta om dödslistor och vapengömmor. När han vidarebefordrar in­formationen till säkerhetsrådet får han uttryckligen order att inte ingripa. Han är där för att övervaka fredsprocessen, inte för att lägga sig i konflikten, får han veta. I stället beordras han att kontakta president Habyarimana för att delge honom informationen.

Det blir början på FN:s långa kurragömmalek för att till varje pris undvika ordet folkmord – som enligt 1948 års konvention förpliktigar andra stater att ingripa. Passiviteten under folkmordet, och under de decennier av utrensningar som föregick det, är bara en av punkterna på listan över omvärldens svek mot rwandierna. Till den kan fogas att när Frankrike sent omsider bestämde sig för att skicka trupper till Rwanda blev effekten att man räddade folkmördarna undan tutsi-gerillan. Den säkra zon som fransk militär upprättar i sydvästra Rwanda un­der Operation Turkos i juni 1994 används som flyktväg in i Zaire (nuvarande Demokratiska Republiken Kongo) av hutuarmén, Interahamwe och folkmor­dets huvudmän.

Trots att Frankrike många gånger försäkrat att detta inte var deras avsikt med operationen är deras trovärdighet låg. Frankrike hade ett tätt samarbete med regimen bakom folkmordet och hade så sent som 1991 skickat trupper för att hindra RPF att nå fram till Kigali.

Med sig i flykten tar folkmordets arkitekter en mänsklig sköld av civilbefolkning, fattiga bönder som de med vapen och hot tvingar med sig. Flyktinglägren precis innanför gränsen till Zaire är snart överfulla, nära två miljoner hutuer flyr, och den humanitära katastrofen klassas som den allvarli­gaste i världen vid den tiden.

Folkmordets tid i rampljuset blir därför kort. Över en natt vänds uppmärk­samheten mot misären i de läger där folkmördarna gömmer sig i skydd av civilbefolkningen. Världsopinionen har nu hunnit vakna och USA:s president Bill Clinton ser sig tvungen att agera. Lägren bombas med amerikanska förnödenheter, faktiskt i sådana mängder att människor dör av att livsmedelspaket dimper ner i huvudet på dem. 

Men det är Interahamwe som tillskansar sig maten och medicinerna. Varorna byts mot vapen och flyktinglägren blir baser för nya attacker in över Rwandas gräns. Samtidigt lever folkmordets offer i svält och medieskugga på det blodiga slagfält som Rwanda blivit.
USA, som inte tyckte sig ha råd med en akut militär insats under folkmordet till ett pris av 30 miljoner dollar, öser katastrofhjälp för 237 miljoner dollar över de flyktingläger där folkmördarna gömmer sig.

Rwanda har gått till historien som ett gigantiskt misslyckande för FN och det internationella samfundet. En mycket liten militär insats hade med största san­nolikhet kunnat rädda hundratusentals liv.

Men Rwanda var också ett allvarligt misslyckande för media. Informatio­nen om folkmordet kom tidigt, men den hamnade hela tiden i skuggan av an­dra konflikter eller nyhetshändelser. Valet i Sydafrika samma år samlade 2 500 utländska journalister, medan högst femton journalister i snitt befann sig i Rwanda mellan april och juni 1994. Medierna gav inte Rwanda det fokus vi i dag vet att det förtjänade. Inte hel­ler lyckades man förklara eller skapa en förståelse för vad som hände bortom ”etniskt hat” mellan hutuer och tutsier.

Kanske beror det på den situation de två journalisterna i Jens Assurs film be­finner sig i. De är nedsläppta på ett främmande territorium, som fallskärmssol­dater eller, varför inte, som rymdvarelser. Deras tid är begränsad och trycket är högt att berätta den historia redaktionen hemma i Sverige tror att publiken vill höra. Det är sällan den som är den verkliga historien.

”Var var du under folkmordet?” Den frågan brukade jag ställa när jag första gången besökte Rwanda i samband med tioårsdagen efter folkmordet.

Svaren varierade: Jag var inte här, jag var i Europa, jag var borta, jag var i Tanzania. Ingen tycktes ha varit på plats i Rwanda. Ofta blev den jag frågat tyst och inåtvänd och det var tydligt att jag inte skulle ställa fler frågor. Rwandierna i dag vill inte prata om folkmordet. Naturligtvis är det sant att vissa av dem inte var där 1994. Framför allt levde många av tutsierna i lands­flykt och återvände först sedan RPF tagit makten.

Men de som befann sig i Rwanda var antingen offer, bödlar eller hjälplösa åskådare. Ingen i landet gick ur folkmordet omärkt, minst av allt barnen. Att se sina föräldrar stycka upp grannen måste ha varit närapå lika traumatiskt som att se sin egen familj huggas ihjäl. Att ha lurats eller pressats att delta eller att maktlös ha tvingats se på är också en tung börda att leva med. För rwandierna finns det något stötande i de frågor som västerlänningarna ställer. Vi var inte där när de behövde oss – hur ska vi någonsin kunna förstå dem nu?

Det som skilde Rwanda från andra folkmord var också trycket på kollektivt deltagande. Om alla var skyldiga, kunde ingen pekas ut som ansvarig – så såg den monstruösa planen ut. Därför tvingades alla att delta och den som inte gjorde det riskerade att själv bli offer för mördarnas jakt. Till och med barn gjordes medskyldiga. Med pinnar i handen hetsades de att plåga ihjäl offer som stympats och fått hälsenorna avskurna så att de inte kunde fly. Mödrar som hade barn med tutsifäder tvingades välja mellan att döda sina barn eller att själva bli dödade.

Alla rwandier är offer för folkmordet. Många har också blod på sina händer. Men hur ska vi som inte var där, som inte själva riskerade livet, någonsin kunna döma dem?

Den ende tutsi som anförtrodde mig sin historia var en vän, en student på jour­nalistutbildningen där jag undervisade. Det var kolmörkt ute och vi gick från mitt hotell genom den lilla universitetsstaden Butare mot en restaurang i andra änden av staden. Charles talade mycket tyst och mycket fort, viskade nästan. Som om han var rädd för att histo­rien skulle komma ifatt honom.
När vi var framme vid restaurangen stannade vi till i skydd av en parkerad bil medan han avslutade sin historia. Dagen efter hjälpte jag honom att skriva ner alltihop.

Jag lovade att försöka sälja hans berättelse till nordiska tidningar i samband med tioårsdagen efter folkmordet en månad senare. Men när jag ringde runt till ett tiotal av de största dagstidningarna i Norden var nästan ingen intresse­rad, bara Expressen publicerade hans text på debattsidan.

De berättelser vi får ifrån Rwanda, eller från något annat land i vår världsbilds periferi, blir ofta de berättelser som bekräftar vårt västerländska perspektiv. Det är sällan lokalbefolkningens historia. Roméo Dallaire, FN:s befälhavare i Rwanda, skickade fax efter fax och bad säkerhetsrådet om förstärkningar. Han bad om mandat att göra något för att stoppa massmordet som pågick. Han fick varken förstärkningar eller mandat att ingripa. Med tiden kunde han inte längre slå ifrån sig tanken att det var för att svarta liv var mindre värda än vita i världens ögon.

Hans upplevelser öppnade en avgrund. Depression och psykisk sjukdom gjorde att han fick sparken från det militära och han försökte ta sitt liv. Tolv år efter katastrofen berättar han i en intervju i Dagens Nyheter att han fort­farande brottas med insikterna från Rwanda. Det är en insikt som ännu inte slagit världen med samma kraft.

Folkmordet i Rwanda handlade inte om hutuer och tutsier. Det handlade om människor, våra medmänniskor.

Niclas Ericsson är journalist och lärare i journalistik vid Rwandas nationella universitetet i Butare.

Var var ni när de jagade mig med hundar?
av Charles Kanamugire

Tidigt på morgonen den 7 april 1994 ringde telefonen. Kvällen före hade presi­dentens plan skjutits ned och nu berättade de att de börjat döda folk i Kigali, huvudstaden.
Vi trodde inte dödandet skulle komma till oss i Butare. Vi försökte ringa tillbaka till våra vänner i Kigali, men ingen svarade. Många av dem vi försökte nå var redan döda.
Några dagar senare bestämde mina föräldrar att vi barn skulle gömma oss hos vänner som var hutu, med deras familjer. Min yngsta syster Sonia och en kusin gick till en familj. Min äldsta syster Sandra åkte till sin gudmors familj. Min syster Solange och jag gömde oss hos en annan familj, bara några hus bort från där min familj bodde.
Mina föräldrar blev kvar i familjens hus med en vän som flytt från Kigali. Min storasyster Sylvie vägrade att gömma sig och bodde med en faster i ett hus bredvid mina föräldrars.
Mitt på dagen den 21 april när mina föräldrar skulle äta ringde telefonen. Någon varnade dem och sa att mördarna var på väg. De fick veta att de stod på listan över folk som skulle dö. Min far var tjänsteman på universitetet i Butare och välkända tutsier med utbildning var de första måltavlorna.
Samtidigt hörde de skott utanför grindarna. De hoppade över staketet ba­kom huset och gömde sig. Deras vän från Kigali visste inte var det fanns göm­ställen. Han blev fångad och dödades med svärd och stenar.
Efter det gömde sig min mor och en moster också hos en hutufamilj. Min far kom till familjen som gömde mig och min syster. Samma dag hittade mörd­arna min syster Sylvie och min faster. De satt hemma och bara väntade på dem, bad och sjöng. Mördarna skar upp deras handleder och fotleder och lät dem förblöda.
Min äldsta syster kände sig inte trygg hos sin gudmors familj. När hon gick ut för att söka ett bättre gömställe togs hon till fånga. De skar upp halsen på henne och slog sönder hennes skalle. En tutsiman som också var skadad hit­tade henne och hjälpte henne tillbaka till familjen.
Ett par veckor senare hittades de båda två och slaktades. Att vara lång an­15
sågs vara ett rastypiskt drag hos tutsierna. Både min syster och mannen som räddat henne var väldigt långa så mördarna sa till varandra ”vi borde statuera ett exempel”.
De tvingade min syster och hennes vän att gå nakna i två kilometer och genom hela staden innan de dödade dem.
Jag och min lillasyster rörde oss inte från huset. Vi bad till gud hela dagen och en bit in på natten. Tidigt på morgonen den 22 april knackade det ursinnigt på dörren. Det var två unga män med en ko som de tagit från en tutsifamilj som de dödat. En av dem gick i min skola. Vi hade samma efternamn och vi kände varandra väl. De frågade efter oss.
Vi smet ut genom bakdörren och tog oss ut på fältet. När de inte hittade oss gav de sig iväg.
På fältet hittade vi andra som gömde sig i vegetationen. Plötsligt såg vi folk som närmade sig fältet med machetes, svärd, hackor och kedjor. Alla som blev rädda och försökte fly blev också fångade och ihjälslagna. Deras kroppar slängdes i latringropar.
Men jag och min syster höll oss lugna bland bladen på fältet och de hittade oss inte.
Den natten gick vi tillbaka till hutufamiljen. Min far kallade på mig och min syster. Han sa att han var ett hot mot vår säkerhet eftersom många letade efter honom. Han gav oss ett halvt kilo socker för att ge oss energi, en liten bibel och en näsduk. Sedan bad han mig ha hand om min mor och mina systrar. Min sys­ter grät men jag sa ingenting och grät inte heller. Ända sedan det ögonblicket har jag känt mig som en man. Jag skulle precis fylla tretton år.
Tidigt på morgonen när vi gick tillbaka till fälten hörde vi oväsen och seger-vrål. Senare har vi förstått att det var då vår far dödades. Han varken skrek eller bad om nåd. Så gick det till när vi förlorade vår underbara och älskade pappa den 23 april 1994.
Klockan nio den morgonen såg vi en grupp av mördare komma mot oss och det enda vi kunde göra var att springa. Jag gömde mig på ett fält med sötpota­tis, under bladen, bredvid mig låg en sexårig flicka.
Mördarna gick över fälten och högg genom bladen med spjut. En av dem nuddade min mage, men jag rörde mig inte och han gick vidare.
Senare samma dag gick jag tillbaka till huset och mötte min lillasyster där. Vi hörde hur de ropade ut i högtalare att alla måste sluta döda tutsierna, regeringen hade förlåtit dem. Vi grät av glädje och kom ut. Men det var en bluff.
På väg bort från huset hittade jag den sexåriga flickan som jag träffat på fältet den morgonen. Hennes hals var uppskuren och blod forsade fram. Hon försökte säga mitt namn men det kom inget ljud, det bara bubblade ur såret. 16
När jag satte mig på huk invid henne kom folk springande mot mig. Då förstod jag att de hade försökt lura oss.
Medan jag sprang såg jag hur en av mördarna grep flickan i ett ben och drog hennes kropp efter sig när han sprang. Huvudet slets nästan av. Till slut slängde han henne i en latringrop.
Vi försökte ringa vänner till familjen, hutuer i hög ställning. De sa att de inte kunde komma, inte kunde hjälpa oss. Senare har jag förstått att några av dem till och med var bland dem som organiserade folkmordet.
Till slut lyckades vi fly över gränsen till Burundi. Vi kom tillbaka till Rwanda i augusti.
I dag bor jag med min mor och två av mina systrar. Folkmordet tog halva min familj, många av mina vänner och en stor del av mina förhoppningar och drömmar ifrån mig.
På sistone har det kommit många européer och amerikaner till hotellet där jag jobbar. De frågar mig om folkmordet. Ibland gråter de och verkar ledsna.
Men jag kan inte låta bli att tänka ”var var ni 1994 när de jagade mig med hundar och mitt folk mördades?”. Eller 1995 och 1996 när vi inte hade någon­ting och landet låg i spillror.
Hur kan ni bry er tio år efter?
Jag vill hålla folkmordet i mitt minne för att det inte ska hända igen. Men mitt liv måste gå vidare.

Charles Kanamugire är student vid Rwandas nationella universitetet i Butare. Hans text publicerades ursprungligen i Expressen den 6 april 2004 under rubriken ”Min familj mördades medan världen såg på”. För översättningen svarar Niclas Ericsson.

Tags: Rwanda

This entry was posted on fredag, april 4th, 2008 at 1:43 e m and is filed under Krönikor/signerat, Resor. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.