Bland det sista jag skrev som ledarskribent på Corren var två krönikor om att många unga inte längre tar del av nyhetsmedia (siffrorna finns i den första krönikan, den andra är länkad här). Inte i någon form, det är viktigt att understryka – varken i tidningar, på internet, på tv eller radio. Inga nyheter.
Jag gick vidare och resonerade kring att nya konspirationsteorier tycks få oväntat starkt stöd bland unga svenskar. Bland annat har ett rykte om att man kan bli steril eller (håll i er) börja gå baklänges av vaccinet mot svininfluensen gjort att många unga vägrar vaccinera sig.
Nu blev visserligen inte svininfluensan så kraftfull som väntat. Men desto kraftfullare blev reaktionerna på mina två krönikor om internet. Både positiva och negativa. Eftersom jag kommer att återvända till ämnet här på bloggen och i kommande krönikor bestämde jag mig för att återpublicera lite ”gammal skåpmat” först, så att mina läsare kan hitta dessa krönikor.
Det jag påstår är i korthet att internet, trots sina välsignelser, också rymmer faror. Många gräver själva fram information och ifrågasätter auktoriteterna. Det är förstås en sund princip. Men inte när den mynnar ut i konspirationsteorier som saknar grund, som att läkemedelsbolagen har skapat svininfluensa-viruset enbart för att tjäna pengar och inte bryr sig om ifall det är farligt för dem som tar det. Då blir nätets förmåga att inspirera alternativa världsbilder plötsligt samhällsfarlig.
Allt fler unga lyssnar mer på sina kompisar på Facebook och Twitter än på sina föräldrar, på konventionella nyhetsmedier och samhällets experter i form av läkare, vetenskapsmän och myndigheter. Det vågar jag påstå är ett faktum. Och går den utvecklingen för långt är den faktiskt problematisk.
När jag läste läsarnas reaktioner på mina två krönikor slog det mig att internet har blivit lite grann som EU. Många verkar ha fastnat i för eller emot, ja eller nej. Och då kan man få höra människor resonera ungefär som om alla problem i världen beror på EU. Eller som om internet (eller EU) är lösningen på alla världens problem. Men så är det naturligtvis inte.
I båda fallen är ju frågan hur vi använder EU (eller internet) på ett vettigt sätt. Hur undviker vi de potentiella problemen? Vad ska vi ha EU (eller internet) till? Och vilka möjligheter bör kanske begränsas?
Jag är självklart positiv till den enorma informations- och kommunikationsrevolution som internet har inneburit. Den kan knappast överskattas. Men hur är det med den demokratiska revolution som många förutspådde? Visionerna var högtflygande i internets barndom (jo, jag var med då) men har de över huvud taget infriats? Jag syftar på visionerna om cybervärlden som en ny, fri och på alla sätt bättre värld som skulle dra med sig den ”verkliga” världen i en global revolution.
Klart det har blivit en del framsteg för frihet o demokrati, som till exempel bättre möjligheter i diktaturer att kunna ta del av ocensurerad information och kommunicera med omvärlden. Men de potentiella farorna – större genomslag för politisk extremism, ökad tillgång till illegala läkemedel, knark och dopingpreparat, en blomstrande ”marknad” för konspirationsteorier, osv – diskuteras sällan. Åtminstone sällan av liberala personer vars utgångspunkt är att internet är en välsignelse på de flesta sätt. Så det ämnet kommer jag att återvända till.
Tags: Internet
