Kanske blir det trots allt inget av med det lagförslag i Uganda som bland annat stipulerar dödsstraff för homosexuella och som tvingar andra medborgare att ange homosexuella.
Nu rapporterar i alla fall AFP att landets ministrar bråkar offentligt om huruvida förslaget har regeringens stöd. Ytterst blir det förstås president Yoweri Museveni som kommer att avgöra saken genom sin stora personliga makt. Ett tänkbart slutresultat är att en urvattnad version av lagförslaget antas.
Det är beklagligt nog investeringsministern Aston Kajara som nu kritiserar förslaget och säger att Uganda redan har tillräckligt sträng lagstiftning. Med tanke på att homosexualitet kan ge livstids fängelse i Uganda, är det lätt att hålla med. Men frågan är om inte Kajara trots allt mest säger det utlandet vill höra, för att fortsätta investera. Det är ju hans jobb.
Ugandas etikminister däremot, James Nsaba Buturo, är en av förslagets starkaste supporters. Han har tidigare sagt om homosexuella och mänskliga rättigheter att ”dem kan de bara glömma”.
Nå, så här långt har jag främst refererat AFP:s artikel. Men jag tänker återkomma snart och berätta vad jag tror är förklaringen till det svåra läget för homosexuella i Uganda. Och så ska jag berätta om mitt besök på Kampalas enda gayklubb 2005. Det ni.
För ögonblicket nöjer jag mig med att konstatera att Uganda tycks ovetande om vilken knipa de håller på att försätta sig själva i. Okello Oryem, en biträdande utrikesminister i landet, säger att ”Den tiden är förbi när man kunde hota med att dra in vårt bistånd”. Men se där har han alldeles fel.
Ett tänkbart resultat om Uganda inför dödsstraff mot homosexuella är att opinionen i många västländer kommer att ha fått nog. Man kommer att kräva att det ställs vissa absoluta villkor för att dela ut bistånd och att länder som inte respekterar mänskliga rättigheter helt enkelt diskvalificerar sig. I mina ögon är det nödvändigt.
Frågan om bistånd till länder som kränker demokratin och de mänskliga rättigheterna har redan väckts ett otal gånger, oftast i samband med problem som valfusk och korruption. Någon gång tar opinionens tålamod, väljarnas tålamod, skattebetalarnas tålamod helt enkelt slut. Och min gissning är att om den dagen kommer när kraven verkligen skärps – ja, då kommer alla biståndsländer att dras över samma kam. Gällande internationella konventioner om mänskliga rättigheter ska respekteras. Punkt slut.
Om det är bra är svårare att säga. Kanske skulle det bli ett stålbad i demokrati för vissa länder, andra skulle kanske varken vilja eller kunna förändras. Ytterligare andra, som passerar nålsögat, skulle gynnas. Tyvärr finns ju alltid gränsfallen, dit så många av Afrikas länder i dag hör.
För exakt hur usel måste en regering vara för att vi ska vägra att hjälpa barn att gå i skola och fattiga människor att överleva? Det är inte lätt att svara på, men det får inte betyda att vi aldrig drar någon gräns.
Dödsstraff och lagar som tvingar fram kollektiv förföljelse mot homosexuella måste vara att gå över gränsen för vad som kan accepteras. Tänk tanken att det vore kristna, judar, kommunister eller någon etnisk grupp som hotades på samma sätt.
Men troligen inser även Ugandas president Museveni att dödsstraff för homosexuella skulle kosta honom betydligt mer än det smakar. Tyvärr kommer nog situationen för homosexuella att fortsätta vara mycket, mycket svår i Uganda. Men inte svårare än att opinionen i Europa tycker att det är ok att fortsätta skicka bistånd. Så cyniskt ser det nog ut, tyvärr.
