Det kom ett läsarbrev när min krönika Trollen är framtiden publicerades i Corren:
Intressant krönika om troll
Eftersom jag inte alltid gillar det ni/du skriver kan jag alltså komma upp och pissa på ditt skrivbord och du tycker det är ok – menar du!? Eller är det bara när det inte gäller dig?
Din krönika föder ju närmast terroristaktiviter – det verkar som man kan göra ”vad som helst” bara det är lite putslustigt. Dödshot är ju mindre roligt men det blir ju så i förlängningen naturligtvis. Och du hejar på och uppmuntrar detta genom din krönika. Och vem avgör vilka som skall råka illa ut nästa gång? En mob på nätet? Och vem blir offret – Kommunisterna, aktivisterna, moderaterna eller kanske till och med anarkisterna.
Du borde nog ha någon som övervakar vad du skriver. Vad du tänker och säger privat är ju en sak, men nu framför du detta i en opinionsbildande tidning.
Jag tror säkert du har rättfärdigat detta mycket ordentligt, men det innebär ju inte att du är mindre farlig för det.
Mvh anonym
Mitt svar till ”anonym”:
Hej och tack för din respons!
Risken med att besvara ett mejl som ditt är förstås att ett troll kan ha skrivit det. Du tycks ju avsiktligen ha misstolkat det jag skriver – en typisk taktik som troll använder. Jag använder den inte själv, så i handling är det nog du som försvarar trollens modus operandi.
Jag delar din åsikt att gränsen för vilken typ av protester som bör accepteras i ett demokratiskt samhälle i huvudsak sammanfaller med vad som är lagligt. Det betyder att jag skulle polisanmäla dig om du kom och kissade på mitt skrivbord. (Det är för övrigt också vad scientologerna har gjort med Anonymous.) Det betyder också att jag anser att det skulle vara fel, enligt mina personliga värderingar.
Men kanske kan jag inte jämföras med en organisation som Scientology, som har förstört livet för tusentals människor och tjänat miljarder på deras olycka? Kanske är det en smula skevt att se mig som en rak parallell till diktaturen Kina? Den frågan lämnar jag åt dig att grunna på.
Har en lilliput rätt att ta till oschyssta medel i kampen mot en jätte? I princip nej. Men i praktiken finns det nog gränsfall, åtminstone enligt min åsikt. Anonymous befinner sig just i det gränslandet, anser jag.
Att pissa på Kinas ambassadörs skrivbord i protest mot deras brott mot mänskliga rättigheter är förvisso olagligt. Men enligt min personliga åsikt är det inte självklart moraliskt fel, det är ett gränsland. Tänk om protesten väcker så mycket uppmärksamhet att Kina måste förändra sin politik? Visst, osannolikt men inte omöjligt. I så fall kan kanske ett litet lagbrott trots allt kan rättfärdigas – om det leder till förbättrade mänskliga rättigheter för en miljard kineser. Eller dömer du ut en sådan handling lika stenhårt som min artikel? Agent Pubeit befinner sig – enligt min personliga mening – i ett gränsland när han kletar ner ett scientologcenter med könshår. Man kanske inte vill applådera. Men personligen kan jag inte låta bli att skratta.
Utrymmet för en krönika är begränsat. Därför gick jag inte in på huruvida olagliga handlingar är acceptabla som uppror/protest i ett gott syfte. Jag tycker inte själv att de är det och jag tror de allra flesta delar de värderingarna i stort. Samtidigt är det svårt att hålla ett sådant resonemang kort. Och det Anonymous gör är ju bland annat att driva med Scientology. Alla deras skämt går inte över lagens gräns. Och som jag påpekar är den traditionen mycket lång i vår civilisation. Det kallas satir. På 1700-talet föreslog Jonathan Swift att svältande irländska familjer skulle tillaga sina egna småbarn, för att råda bot på hungersnöden i landet. Han bifogade recept. Det kallar vi kulturhistoria idag.
Min poäng var att det är lätt att missa att det finns något både friskt och slagkraftigt i den här typen av protester. De fungerar till exempel utmärkt i mediesamhället, man får massor med uppmärksamhet med ett minimum av insatser. Om syftet är gott kan det givetvis vara bra – och smaklösa, grova och provocerande skämt är faktiskt inte olagliga. Det anser jag inte heller att de bör vara. Men jag är övertygad om att trollen/Anonymous kommer att bli stilbildande. Är det bra eller dåligt? Jag har tyvärr inte svaret på den frågan, det jag gör i min krönika är att jag väcker den. Som en av de första i Sverige, för övrigt. Den debatt som kriget mellan Scientology och Anonymous har utlöst i den engelskspråkiga världen har lyst med sin frånvaro i Sverige. Jag tyckte det var synd.
Jag delar din uppfattning att det finns stora problem när en anonym mobb tar makten. Men exakt var går gränsen? Om Anonymous ger sig på Kina är jag nog beredd att sympatisera med dem, även om vissa lagöverträdelser sker. Om de ger sig på en trebarnsmamma i Linköping bara för att jävlas är det givetvis totalt oacceptabelt. Men däremellan finns det ganska många nyanser.
Hur du kan tolka in att jag tycker laglöshet är något positivt, begriper jag däremot inte. I de allra flesta sammanhang behöver man inte uttryckligen tala om att man är emot laglöshet, så jag lät det vara underförstått. Det är kanske en brist i min text, att jag inte utvecklar resonemanget om var gränserna för vad som är acceptabelt bör gå. Jag hade helt enkelt inte det utrymmet, men kanske återkommer jag till ämnet.
Å andra sidan är det en kvalitet hos en krönika att den provocerar och tvingar folk att tänka själva. Jag kanske särskilt bör påpeka att jag inte längre är anställd som ledarskribent vid Corren. Annars hade jag nog sett mig tvungen att understryka det självklara: Att det är djupt problematiskt och i de allra flesta fall entydigt fel att bryta mot lagen.
Jag kommer att publicera din kommentar anonymt på min hemsida, med mitt svar. Gå gärna in där och kommentera om du vill fortsätta diskussionen. Mvh / Niclas Ericsson
