Sexton år efter folkmordet utvecklas Rwandas ekonomi i hög takt. Men motsättningarna mellan tutsier och hutuer har inte överbryggats.
Resultatet av rättegångarna mot folkmordets brottslingar riskerar att skapa bestående bitterhet.
RWANDA. Sedelräkningsmaskinerna på Banque de Kigalis luftkonditionerade huvudkontor snurrar i rasande takt. Utanför fönstren byggs det nytt – höghus, vägar, hotell, bankpalats. Och Rwandas nya affärsmannaklass kliver ut från bankkontoren med pappkassar fyllda med sedelbuntar.
Många av de nyrika rwandierna är engelskspråkiga tutsier som växt upp i Uganda, precis som huvuddelen av den politiska regimen. Det ses med ogillande både av de infödda, franskspråkiga tutsierna och av hutuerna.
Presidentvalet som väntar i augusti har ökat trycket på alla som kan ses som utmanare till president Paul Kagame. Victoire Ingabire, oppositionell politiker med bakgrund i Nederländerna, har först hindrats från att bilda ett politiskt parti sedan beskyllts för att ha kopplingar till terrororganisationer. Den avhoppade general Kayumba Nyamwasa, som håller sig gömd i Sydafrika, har arresterats i sin frånvaro för de granatattacker som nyligen inträffade i landet. Men många rwandier anser att attackerna var en inscensättning av regimen för att oskadliggöra politiska fiender. Attackerna har banat väg för säkerhetskontroller av bussar och privata hem. En helikopter med sökljus flyger nattetid över huvudstaden. Antalet beväpnade vakter har fördubblats och övervakningskameror är på väg att sättas upp på offentliga platser i Kigali.
Anklagelserna att oppositionspolitiker som Ingabire företräder ”folkmordsideologin” kan eventuellt vara sanna. Möjligen är general Nyamwasa en fiende till staten som inte drar sig för terrordåd. Men utvecklingen visar också att Paul Kagame inte tvekar att använda de maktmedel som står honom till buds mot sina motståndare. Dessa tendenser i rwandisk politik kan hota landets utveckling mot demokrati.
En annan källa till nygamla etniska spänningar är Gacacadomstolarna som nu avslutar sitt fem år långa arbete med att pröva folkmordets brottslingar. Kritik från internationella organisationer har riktats mot bristen på rättssäkerhet och att anklagelser om ”folkmordsideologi” har använts för att tysta protester.
Kritikerna underskattar säkerhetsproblematiken. En stor del av Rwandas befolkning var inblandad i ett folkmord på tio eller femton procent av invånarna. Många har mord, medhjälp till mord eller stöld på sitt samvete. De kan knappast förväntas samarbeta under rättegångarna. Den rasistiska hutuideologin dominerade Rwanda under årtionden. Att hindra den från att få nytt fäste måste vara en fråga av högsta prioritet.
Bokslutet över Gacacarättegångarna är trots detta relativt dystert. Många tutsier har tvingats återuppleva trauman och mötts av lögner och arrogans från de anklagade. Ingen rättegång i världen kan väcka de döda till liv.
Många fattiga hutuer har en diger betalningsbörda för att ersätta de tillgångar som stals eller förstördes under folkmordet. Offren är ofta Rwandas medelklass, som har utbildning och bor i stora villor. Förövarna är många gånger de allra fattigaste familjerna. Ersättningskraven kan uppgå till tiotals årslöner för en arbetare. Det riskerar att spä på gamla etniska spänningar.
Domarna upplevs ofta som orättfärdiga. Många har pekats ut som medskyldiga av personer som har dömts för stöld och vandalism. De dömda har ett egenintresse av att peka ut fler som delar betalningsbördan. Skulderna är knutna till bostaden, så om gärningsmännen har flytt landet eller dött hålls de som bor kvar i huset ansvariga. Många rika hutuer har lämnat Rwanda, kvar finns de allra fattigaste.
Även tutsier berikade sig efter folkmordet. Under de hundra blodiga dagarna i april till juli 1994 plundrades tutsiers hem. Men när RPF besegrade folkmordsregimen flydde många hutuer. Tutsier plundrade då i sin tur plundrarna. Dessa tutsier har sluppit undan rättvisan, anser många, eftersom Gacaca inte har tagit upp det som hände omedelbart efter folkmordet.
De nygamla etniska och politiska spänningarna vilar därför fortfarande som ett hot över Rwandas framtid.
Niclas Ericsson
Tags: Rwanda
