SALVADOR DE BAHIA. Världen över genomförs folkliga protester till följd av den ekonomiska krisen. Occupy Oakland och Occupy Wall Street i USA har fått efterföljare och i oktober hölls demonstrationer i samma anda i ett tjugotal olika städer. Till och med i Salvador de Bahia, Brasilien, där jag befinner mig på ett par veckors besök, har någon satt upp en banderoll med orden Occupy Salvador längs strandboulevarden. Några aktivister ser jag dock aldrig till.
Kraftfullast verkar protesterna vara i Grekland och USA. Logiskt med tanke på att dessa länder är epicentra för den globala krisen. Greker och amerikaner har drabbats hårt, samtidigt som deras folkvalda har misslyckats med att visa ledarskap och driva fram ansvarsfulla lösningar.
Livaktig opinionsbildning är normalt sett ett friskhetstecken i en demokrati. Ändå finns det skäl att se dessa folkliga protester som ett slags demokratins kris.
En av drivkrafterna bakom protesterna i både Grekland och USA är att man inte litar på politikerna eller det politiska systemet. En del talar om korruption, andra tycks ha mer vagt konspirationsteoretiska analyser av varför de folkvalda parlamentens beslut inte kan sägas vara demokratiska.
”Etablerade politiker lyssnar snarare på lobbyister än väljare”, säger Einar Stensson som företräder Occupy-rörelsen i Sverige (Dagens Industri 26/10).
Rörelsen har ingen konkret agenda. Den är allmänt kritisk till globalisering, sociala och ekonomiska klyftor, marknadsekonomi och girighet. Många deltagare misstror både det politiska och ekonomiska systemet utifrån något slags vänsterperspektiv, men man lägger alltså inte fram något eget alternativ.
Misstron blir ett hinder för lösningar på den kris som har orsakat protesterna. I USA har redan högerns proteströrelse, Tea Party-rörelsen, som uppstod i kölvattnet av 2008 års finanskollaps, lagt en död hand över politiken.
I Grekland har det folkliga missnöjet bidragit till att tvinga fram en regeringskris som, när denna krönika skrivs, ännu inte har fått en lösning. Om den folkomröstning om EU:s stora krispaketet som premiärminister Giorgos Papandreou har talat om verkligen blir av vore det en olycklig eftergift. Ett nej till krispaketet från Greklands folk skulle riskera att få konsekvenser för hela euroområdet och det kan ses som problematiskt om endast grekerna skulle ha rätten att göra sin röst hörd.
En folkomröstning med negativt utfall skulle därtill kunna få följder för den ekonomisk-politiska stabiliteten i hela världen, eftersom marknadens svaga tilltro till politikernas handlingskraft ytterligare skulle ta skada. En global kris som delvis handlar om misstro kan inte lösas genom mer misstro.
FN-organet ILO, International Labour Organization, har nyligen varnat för att arbetslösheten i världen kommer att fortsätta öka de kommande åren och att det kan skapa social oro. Proteströrelserna i bland annat Grekland och USA vittnar om att den varningen inte kan tas på nog stort allvar.
