Niclas Ericsson

SAN FRANCISCO. I början av april lanserade president Barack Obama lågmält sin omvalskampanj på nätet. Trots att han knappast infriat amerikanernas förhoppningar talar en del för att han blir omvald på ytterligare fyra år i november 2012.

Republikanerna är splittrade. Två moderata kandidater tycks ha en rimlig chans mot Obama i färska mätningar, Mitt Romney och Mike Huckabee. Men ingen av dem engagerar den republikanska högern som helst vill se någon av Tea Party-rörelsens namn som presidentkandidat, exempelvis Sarah Palin. Undersökningar har visat att högerväljarna annars kan tänka sig att stanna hemma på valdagen.

Den sittande presidenten har en given fördel. I modern tid har endast två presidenter misslyckats med att bli omvalda. Kanske för att de amerikanska väljarna vet vad de har, men inte vad de får. Kanske för att även en medioker president som regel kan stoltsera med någon framgång eller visa handlingskraft i någon enskild fråga lagom till valrörelsen. Kanske för att det ofta finns något ofördelaktigt att gräva fram om en ny kandidat, när hela USA:s mediemaskineri går igång. Barack Obama har redan klarat det stålbadet. Han är dessutom en skicklig talare och hans kampanjfolk gjorde ett enastående jobb 2008.

Obama entusiasmerade då en hel nation med löften om förändring. Nu har förväntningarna bytts i besvikelse eller ljumma sympatier. I en färsk opinionsundersökning från McClatchy-Marist säger sig 44 procent av väljarna ha bestämt sig för att rösta mot Obama 2012.

Det har blivit vanligt bland demokrater att tala om Obama som om han hade misslyckats politiskt och vikt ner sig i alltför många frågor. Och han har förvisso mött motgångar och nederlag. Men man glömmer lätt att han inte gjort bort sig på något avgörande sätt, vilket är en första förutsättning för att bli omvald.

Hans sjukvårdsreform är måhända tandlös – men ändå historisk. Utrikespolitiken trevar sig fram – men längs nya linjer. Inrikespolitiken har varit kringskuren först av finanskrisens omedelbara effekter, sedan långsiktigt, av budgetunderskottet. Av en storslagen retoriker och idealist har det blivit en pragmatiker med begränsat handlingsutrymme.

Sedan mellanårsvalet 2010 har Demokraterna inte majoritet i representanthuset, vilket ytterligare begränsar Obamas möjligheter att bedriva politik på sina egna villkor. När striderna om budgeten har rasat hårda de senaste månaderna har Obama försökt höja sig landsfaderligt över den polariserade debatten.

Om Obama framstår som en enande kraft som styr politiken mot en trygg mittfåra kan det räcka för att vinna valet 2012. Men han riskerar också att framstå som passiv i ett allvarligt ekonomiskt läge. Det gäller särskilt om framtidsutsikterna för USA:s ekonomi inte ljusnar. Inte ens då är det dock säkert att Republikanerna har en chans att vinna presidentvalet, de har inte nödvändigtvis en mer övertygande kandidat att presentera. Och väljarna vet som sagt vad de har, men inte vad de får.