Carl Bildt är pigg på att uttala sig, ibland tvärsäkert på ett sätt som är lite ovanligt bland utrikesministrar. Att det är ovanligt bland utrikesministrar beror väl på att det är en del av jobbet att vara diplomat, att gå försiktigt fram, att inte provocera i onödan eller välja fel ord. Carl Bildt bryter mot den skolan – och vid enstaka tillfällen har man kunnat vrida om hans ord eller plocka ut ett citat som inte låter helt klockrent. Jaha. Är det verkligen en stor sak?

Vad gäller just Libyen är det ju en absurd sak att försöka få det till att Bildt inte ser något problem med att en regim skjuter ihjäl sin befolkning. Ibland kan man ju råka utelämna det självklara – just för att det är självklart. Dessutom var väl situationen – om jag har uppfattat den rätt här bortifrån – att EU:s utrikeschef Catherine Ashton redan hade gått ut med ett kraftfullt fördömande av våldet mot demonstranter i Libyen. Det är rimligt att tolka ett uttalande från Ashton som att även Carl Bildt och den svenska regeringen står bakom. Det är så EU:s utrikespolitik är tänkt att fungera numera. Den ska samordnas, via just utrikeschefen. När Bildt intervjuades hade han alltså redan via Ashton kraftfullt tagit ställning mot våldet. Jag uppfattar hans kommentarer som att han försöker ge en utförligare bild, utöver det Ashton redan sagt. Ekot skriver så här:

”Men Carl Bildt medger att Libyens ledare Kadaffi knappast lär lyssna på EU:s fördömanden.

– I sådana här situationer ska man vara realistisk och säga att våra möjligheter till konkret inflytande är relativt begränsade.”

Det bör väl tolkas som att Bildt uttalar sig i direkt anslutning till fördömandet från EU, vilket han givetvis står bakom. EU och Sverige har alltså precis kraftfullt fördömt våldet i Libyen. Och det oppositionen anklagar Bildt för är… att inte ha fördömt våldet i Libyen. Jepp, så ohederlig kan politiken vara. Att Bildt inte sätter något stort hopp till fördömanden är väl inte heller konstigt. Att fördöma galna diktatorer som mördar och torterar sin befolkning är helt enkelt inte ett jätteeffektivt sätt att få stopp på dessa galningar. Dialog kan givetvis vara ett annat och mer effektivt sätt att hantera skjutglada galningar. Men hej – låt oss helt bortse från det och låta Bildt schavottera, ja – ge kleta gärna ner honom med en del av ansvaret för att folk dör i Libyen – ungefär så tycks den svenska oppositionen resonera. Tankegången är mycket tydlig i Aftonbladets ledare där Bildt smaklöst nog jämförs med Berlusconi. Vänsterförenklingen av orsakssammanhangen är total:

”I går sa sveriges utrikesminister Carl Bildt (M) till flera medier: ”Nu handlar det inte om att stödja den ena eller den andra. Det handlar om att försöka få till stabilitet och en rimlig utveckling.” Silvio Berlusconi svarade ännu rakare, enligt Reuters, när han fick frågan om han varit i kontakt med Gaddafi: ”Nej, jag har inte pratat med honom. Situationen är fortfarande rörig så jag kommer inte att störa någon.” Bildt och Berlusconi har fel. Det handlar om att ta ställning. Även om man stör. Demokrati är bättre än diktatur. Mänskliga rättigheter bättre än förtryck. Fredliga demonstrationer bättre än stridsplan. Hur svårt kan det vara? I Nordafrika och Mellanöstern formas nu en ny generation av protesterna. I framtiden kommer de titta Europa i ögonen och ställa frågan: var var ni någonstans när vi erövrade demokratin? Vems sida stod ni på?Just nu finns anledning att skämmas över svaret.”

MEN i själva verket är inte den stora frågan om demokrati är bättre än diktatur. För det vet vi svenskar och européer faktiskt redan. Och Muammar Gaddafi läser nog inte så ofta svenska tidningar för att allmänbilda sig i just frågan demokrati versus diktatur. Att försöka få Bildts uttalande till att handla om huruvida demokrati är bra eller inte är smått makalöst i sin ohederlighet. Carl Bildts uttalande tycks för mig handla om hur man ska stoppa våldet i Libyen. Och då är det inte någon lösning, eller ens ett steg framåt att fördöma Muammar Gaddafi. Ett steg framåt i Libyen är om någon når fram till Gaddafi och får honom att besinna sig, får honom att tänka över vad som står på spel – ungefär som när man försöker få lösa ett gisslandrama: Man förhandlar. Inte för att det råder någon tvekan om att det är fel att skjuta gisslan. Utan för att det rimligen är mer effektivt än att skälla ut galningen som står och siktar på oskyldiga med k-pist.

Frågan som Libyens befolkning kan komma att ställa i framtiden kan mycket väl bli en helt annan än den Aftonbladet formulerar. Den skulle kunna se ut så här: När vårt land rasade samman och stod på gränsen till ett folkmord, vad gjorde ni då? Försökte ni använda ert inflytande, försökte ni bidra till en nedtrappning, en lösning, en fredlig väg framåt? Eller var ni upptagna med att göra meningslösa fördömanden för att kamma hem poäng hos opinionen på hemmaplan?

Nu kan man för allt i världen göra både och. Både fördöma och söka en lösning. Av allt att döma är det precis vad Carl Bildt håller på med – eftersom EU:s fördömande också gjordes å Sveriges vägnar.

Niclas Ericsson

Jag är inte socialdemokrat, så visst, det låter nog hycklande om jag säger att jag blir lite sorgsen och illa till mods. Men jag menar det. Jag känner för S lite grann som man känner för Ikea eller H&M, det har trots allt varit ett framgångsrikt koncept i decennier. Ett parti som är mer än ett parti, som fångar så mycket av det Sverige är och står för – både negativt och positivt. Ett slags nationalinstutition. Det är svårt att inte känna lite, lite beundran när man ser tillbaka.

Nu är S en ruin. Namnen som dyker upp i diskussionen om partiledarposten visar upp den ruinen i blixtbelysning. Och då är namnen ovan Aftonbladets pigga, djärva alternativ till Tomas Eneroth, Thomas Östros och Sven-Erik Österberg. Säkert är alla dessa herrar dugliga, kanske rent av kloka – och lämpliga på posten som partiledare. Men de har en sak gemensam (förutom att de är män): De har varit länge i politiken och de har inte gjort något större intryck på någon så vitt jag vet. Det rör sig om sex nyanser av grått, inte rött.

Plötsligt minns man varför Mona Sahlin för fyra år sedan framstod som ett mycket klokt val som partiledare.

Att ha ett vapen i sitt hem, att hålla det i handen, kändes på en och samma gång overkligt och rätt vardagligt. En liten maskin som skjuter iväg kulor, visst. Tar man bort symboliken och känslorna är det inte så märkvärdigt. En ganska gedigen manick, som kändes tung och skön i handen (det gör min nya mixerstav också).

Men det är svårt att bortse från symboliken. En pistol är ett dödligt vapen, förvisso. Det är starkt nog. Men man kommer också att tänka på vapensituationen i USA, i Afrika, som genererar så mycket ont. Vapen på drift och människor som finner sitt levebröd genom dem, oavsett om det är att råna en supermarket eller att plundra en afrikansk by. Den illegala vapenhandeln och den helt legala vapenindustrin med sina gigantiska resurser. Och går man tillbaka till uppfinningen av krutet så måste man nog konstatera att det var en revolution vad gäller människans förmåga att orsaka skada. Så länge vi höll oss till knölpåkar fanns det trots allt en gräns för dödandet (hur många orkar man slå ihjäl med ren handkraft, egentligen?).

Och ändå var det mer än så. Pistolen i min hand var ett stycke välsmord mekanik. Och samtidigt en symbol för död och våld. Men vad var den mer? Först när jag inte längre hade den i handen insåg jag att den var ett stycke högst påtaglig makt i fickformat. Makt att stoppa under västen och bära med sig. Den som har puffran får oftast som han vill. Utan att ens använda den. Dessutom är en pistol också ett outtalat hot. Varför bär du den om du inte tänker använda den?

Min huvudperson Patrik Anderson ska komma över en pistol i berättelsen jag skriver på, Hotel Uzay. Omständigheterna tvingar honom att bära den. Blir han förförd av makten som följer med att bära vapen? Det har jag inte bestämt än. Vi får se hur Patrik reagerar när han har den i handen, jag är faktiskt inte säker.

Min gode vän och jag enades om att vapnet bör bli en Springfield 1911. Jag hade tittat ut den i förväg på nätet. Det passar min story att det är ett amerikanskt vapen som har producerats i flera miljoner exemplar. Det har använts inom den amerikanska armén i årtionden och gör det än idag. Min historia utspelar sig i Istanbul och Turkiet samarbetar militärt med USA sedan länge. Och även bortsett från det är Springfield 1911 ett vapen som kan dyka upp var som helst, när som helst. En standardpistol. Inget glamoröst. Men det som fick mig att välja det var faktiskt färgen. Jag ville ha ett vapen i dassig, sliten grå metall med bruna bakelitdetaljer som imiterar trä. Vet inte varför, såg bara bilden framför mig. Ett svart vapen signalerar lätt agent, cool kille, ganster. Jag ville ha något mer low tech, ett vapen som kan ha rostat ihop och klicka. En doft av 1960-tal.

Min gode vän förklarade de tekniska sidorna av att använda ett sådant vapen. Nu återstår bara att sätta det i handen på min huvudperson Patrik och se om han begriper sig på det. Det får jag se i morgon.

Handlingen i mitt nya manus i korthet: Min huvudperson Patrik Anderson får ett mejl från sin vän Okan Can, som befinner sig i Istanbul. Okan behöver hjälp med att hitta en försvunnen person.

Patrik åker ner till Istanbul och inkvarteras på Hotel Uzay, ett hotell där man hyr rum per timme. Han lär känna Lokhoum, en man som har skaffat sig bröst och lever som kvinna. Tillsammans söker de efter Okans vän Arda och när även Okan försvinner har det udda paret bara varandra att lita på.

Jag bygger min berättelse på research som jag gjorde i Istanbul i början av 2009. Jag bodde i Beyoglu ett par månader och hängde med de prostituerade tjejerna, på deras barer och klubbar. Hotel Uzay och de flesta andra miljöer i boken är hämtade ur verkligheten.

Mottagandet har varit bra. Flera hundra läsare har hört av sig till mig personligen och det är väldigt roligt.

Det finns ett urval av recensioner här.

I december släpptes boken som pocket och den finns att köpa både som inbunden och pocket i bokhandlar och givetvis på nätet.

Så småningom kom jag att arbeta flera år i den nattliga världen. Som bartender och dörrvakt, kring Stureplan och på gayklubbar, i Stockholm och Paris. Natten har blivit en plats där jag känner mig hemma – oavsett var i världen jag befinner mig.
Jag har hunnit fylla fyrtio, men jag älskar fortfarande nattlivet och dess människor. Till och med rovdjuren, de som jagar i mörkret, är mina vänner.
Därför var det ingen överraskning för mig att de karaktärer jag behövde till min första deckare växte fram ur nattvärlden, drogs mot dess svartaste skrymslen. De var som jag – och jag lät dem gå dit de ville.
Det var heller ingen överraskning att nattens miljöer blev de skådeplatser som händelserna i min bok sökte upp. Familjehemligheter utspelar sig i Stockholmsnatten. Bland dem som jagar och dem som jagas.
Så blev det utan att jag drev fram det. På många sätt kan man säga att min bok har skrivit sig själv, att karaktärerna har skrivit den. Och när jag nu planerar min andra bok är det återigen nattens personligheter och landskap som väcker min fantasi, även om händelserna denna gång utspelar sig i Istanbul.
Egentligen är jag skyldig ett tack till alla de jag råkat på under mina nattliga eskapader. De har stått för den verkliga inspirationen till min berättelse. Många av dem – människor jag känner väl, eller bara har betraktat på avstånd i ljuset av en spotlight – har stått förebilder för figurerna i min roman.
Medan jag arbetade på min roman tänkte jag ofta på den som ett porträtt av Stockholms­natten så som jag känner den. Ett porträtt av de människor som lever i den – transor, muskelfjollor, partyknarkare, machobögar och dokusåpakändisar.
Och jag kan bara beklaga att några av dem var tvungna att dö.
Så är spelets regler – det är trots allt en deckare jag har skrivit.

(En presentation av mig själv och min deckare som skrevs när Familjhemligheter först publicerades, men den funkar fortfarande ganska bra.)