Samtidigt föreslås en liknande men mer långtgående lag i Nigeria. I Zimbabwe tuggar president Robert Mugabe fradga för att Storbritannien inte längre tänker ge bistånd till stater som kränker homosexuellas rättigheter. Mugabe tänker inte lyssna, han lovar hårda straff för alla som ägnar sig åt homosexualitet. I Iran fortsätter avrättningarna av homosexuella och även i Nigerias muslimska delstater kan dödsstraff utdömas.

Wayne Besen påpekar i The Huffington Post att förtryck av homosexuella är något som kännetecknar förlorarna i den globala ekonomin. Den slutsatsen är förstås inte ny. Förtryck av minoriteter visar på brister i ett lands demokrati. Att demokrati och öppenhet går hand i hand med tillväxt och ekonomisk utveckling går att belägga med siffror.

Ekonomen Richard Florida blev världsberömd när han för några år sedan menade att en stads gayvänlighet är en indikation på dess ekonomiska potential. Tillväxt genereras av kreativa människor och dessa söker sig till toleranta miljöer, är Floridas grundtes.

Det finns skäl att hävda att ryssarna skjuter sig själva i foten, trots att det är bögar och lesbiska de siktar på. Men Sankt Petersburgs lagstiftande församling bryr sig knappast om professor Floridas idéer. Ett citat från den liberala oppositionen i stadsfullmäktige visar hur illa det är ställt. Ylena Babich jämför, enligt tidningen The Sankt Petersburg Times, homosexuella med judar:

”Det är väldigt viktigt att inte väcka för mycket uppmärksamhet. En bok jag har börjar så här: Frågan om samkönad kärlek är lite som problemet med judar. När det finns för många judar – inom varje verksamhet, på TV, inom konsten, överallt – så slutar det illa för judarna. De [judarna] anstränger sig alltid för att reglera det här.”

Det säger något mycket sorgligt om det ryska samhällsklimatet att någon politiker vågar uttala sig så. I detta fall till på köpet en liberal sådan.

Den föreslagna lagen mot ”homopropaganda” strider mot Europakonventionen, som Ryssland har undertecknat. Men det lär inte möta några hinder – Ryssland har fällts hundratals gånger av Europadomstolen för brott mot de mänskliga rättigheterna. En fällande dom gällde en Prideparad i Moskva som stoppades av stadens politiker.

De senaste tio åren har över en miljon ryssar emigrerat, gissningsvis för att de ser en ljusare framtid någon annanstans. Ylena Babich utmålar regnbågsflaggan som ett hot mot Rysslands framtid. Men det är hennes egen – och samhällets – intolerans som är det verkliga hotet.

Folkviljan är helt avgörande i en demokrati. Det är folket som genom att välja representanter i fria val utgör grunden för den politiska makten. Folkets röst kan vara en mäktig historisk kraft. Den arabiska våren har varit en uppfriskande påminnelse om det.

Men folkets röst kan också utgöra ett problem för demokratin. Det tänker vi kanske inte så ofta på, men proteströrelserna i Grekland och USA påminner om det.

När de moderna demokratierna växte fram varnade många för riskerna med ett ”pöbelvälde”. Dels för att en populistisk agitator skulle kunna vinna stor makt. Tänk Adolf Hitler, så klarnar bilden. Dels för att opinionen kan påverkas av tillfälliga händelser och växla över en natt – men ett rike måste styras med viss långsiktighet.

Våra demokratier fick en rad inbyggda bromsar mot folkviljan. Vissa länder har fortfarande tvåkammarsystem, där valen sker på olika sätt för att hindra folkviljan från att få fullt genomslag vid ett givet tillfälle. Trösklar för att komma in i riksdagen begränsar möjligheten för småpartier att ställa till oreda i politiken, till exempel i vågmästarställning. Fleråriga mandatperioder ska ge politiken den stabilitet folkviljan saknar.

Trots bromsarna i systemet visar både USA:s och Greklands exempel hur mycket problem populistiska politiker som spelar på upprörda känslor kan skapa. Grekland och USA har det gemensamt att det ekonomiska läget kräver svåra och långsiktiga beslut, som också står sig över tid. För det krävs ett mått av politisk enighet.

I USA har Tea Party-rörelsen inom Republikanerna lagt en död hand över politiken och blockerar viktiga beslut. Om även Demokraterna splittras – genom Occupy Wall Street-rörelsen – riskerar det att göra läget ännu knepigare. I Grekland spökar ännu risken för oenighet om EU:s krispaket och ett nyval väntar.

Det är lätt att förstå att greker och amerikaner är både besvikna, oroade och arga. Men proteströrelserna utgör ett hinder för att lösa de problem som är orsaken till protesterna. En ond cirkel.

Det rör sig om en förtroendekris för politiken, ytterst kanske för demokratin i sin nuvarande form. Den kan inte enbart skyllas på politikerna, problemet är mer komplext än så. Om inte annat visar läget i USA och Grekland att tillit är lika grundläggande som folkviljan för en demokrati. Utan tillit rasar hela bygget.

FN-organet ILO, International Labour Organization, har nyligen varnat för att arbetslösheten i världen kommer att fortsätta öka de kommande åren och att det kan skapa social oro. Kravaller, proteströrelser och förtroendekris riskerar då att drabba ytterligare länder.

Hur misstro kan vändas i tillit är därför en lika brännande politisk fråga som hur den ekonomiska krisen ska lösas.

Niclas Ericsson

Kraftfullast verkar protesterna vara i Grekland och USA. Logiskt med tanke på att dessa länder är epicentra för den globala krisen. Greker och amerikaner har drabbats hårt, samtidigt som deras folkvalda har misslyckats med att visa ledarskap och driva fram ansvarsfulla lösningar.

Livaktig opinionsbildning är normalt sett ett friskhetstecken i en demokrati. Ändå finns det skäl att se dessa folkliga protester som ett slags demokratins kris.

En av drivkrafterna bakom protesterna i både Grekland och USA är att man inte litar på politikerna eller det politiska systemet. En del talar om korruption, andra tycks ha mer vagt konspirationsteoretiska analyser av varför de folkvalda parlamentens beslut inte kan sägas vara demokratiska.

”Etablerade politiker lyssnar snarare på lobbyister än väljare”, säger Einar Stensson som företräder Occupy-rörelsen i Sverige (Dagens Industri 26/10).

Rörelsen har ingen konkret agenda. Den är allmänt kritisk till globalisering, sociala och ekonomiska klyftor, marknadsekonomi och girighet. Många deltagare misstror både det politiska och ekonomiska systemet utifrån något slags vänsterperspektiv, men man lägger alltså inte fram något eget alternativ.

Misstron blir ett hinder för lösningar på den kris som har orsakat protesterna. I USA har redan högerns proteströrelse, Tea Party-rörelsen, som uppstod i kölvattnet av 2008 års finanskollaps, lagt en död hand över politiken.

I Grekland har det folkliga missnöjet bidragit till att tvinga fram en regeringskris som, när denna krönika skrivs, ännu inte har fått en lösning. Om den folkomröstning om EU:s stora krispaketet som premiärminister Giorgos Papandreou har talat om verkligen blir av vore det en olycklig eftergift. Ett nej till krispaketet från Greklands folk skulle riskera att få konsekvenser för hela euroområdet och det kan ses som problematiskt om endast grekerna skulle ha rätten att göra sin röst hörd.

En folkomröstning med negativt utfall skulle därtill kunna få följder för den ekonomisk-politiska stabiliteten i hela världen, eftersom marknadens svaga tilltro till politikernas handlingskraft ytterligare skulle ta skada. En global kris som delvis handlar om misstro kan inte lösas genom mer misstro.

FN-organet ILO, International Labour Organization, har nyligen varnat för att arbetslösheten i världen kommer att fortsätta öka de kommande åren och att det kan skapa social oro. Proteströrelserna i bland annat Grekland och USA vittnar om att den varningen inte kan tas på nog stort allvar.

Det har redan hållits åtta stora republikanska debatter, den första för ett halvår sedan. Mätningar av väljarnas sympatier har kommit med täta mellanrum sedan ett år tillbaka. Vissa kandidater börjar bli varma i kläderna, som favoriten Mitt Romney. Andra har redan dragit sig tillbaka eller gett besked att de inte kommer att ställa upp, som nyligen Sarah Palin.

Startfältet är därmed klart.

Högerflanken inom Republikanerna, Tea Party-rörelsen, har sin främsta kandidat i Michele Bachmann. Några korta månader såg det ut som om hon kunde ha en chans, men hennes stjärna har dalat. Ingen ser henne längre som en möjlig vinnare – en lättnad för varje liberal.

Att en kandidat som står nära Tea Party-rörelsen ska ställas mot Obama är även för många republikaner ett mardrömsscenario. En högerpopulist kan skrämma bort många moderata republikanska väljare och även mobilisera demokratiska väljare.

Den splittring inom Republikanerna, som Tea Party-rörelsen har åstadkommit, är ett problem såväl för partiet som för USA i stort. Denna högerflank har lamslagit Washington genom att vägra samarbeta med Vita huset och Demokraterna i kongressen. Men Bachmann är inte längre den som hotar att spä på denna splittring.

I stället blir det sannolikt Texasguvernören Rick Perry som blir högerns alternativ till mittenkandidaten Mitt Romney, som är både partielitens och opinionsmätningars favorit. Perry är en erfaren politiker, en högerslugger med rejäl kampanjkassa.

Under en tv-sänd debatt från Las Vegas förra veckan var Perrys attacker mot Romney så hätska att de orsakade rubriker i medierna i USA. Sammandrabbningen ledde till en uppmaning från partiledningen till dem båda att dämpa tonfallet. En bitter primärvalskampanj anses kunna sopa undan Republikanernas chanser att vinna valet 2012. Att Republikanernas splittring sätter krokben för partiet vore förstås en nåd att stilla bedja om för Demokraterna, när Obamas utgångsläge är så svagt.

Annars är det svårt att säga vad som vore värst. Den färglöse pragmatikern Mitt Romney kan ha bäst chanser att vinna över Obama. Rick Perry får det svårare att samla de republikanska väljarna, men även om han förlorar presidentvalet kan han driva Republikanernas politik än längre högerut. Att samarbetet över partigränserna försvåras ytterligare efter 2012 är inte vad USA behöver.

Niclas Ericsson

Om Sarah Palin – som i förra veckan meddelade att hon inte kommer att ställa upp – hör till den förra eller senare kategorin beror kanske på vem man frågar.

Mitt Romney kvarstår som den troligaste vinnaren av primärvalen i början av nästa år och som den som kommer att utmana president Barack Obama i november 2012. Han gillas av partietablissemanget och har legat bäst till i många opinionsmätningar. Men han är inte en person som engagerar och har klarat sig bra i debatterna främst genom att hålla en låg profil. Både som politiker och som närvaro i TV-rutan är han färglös.

Som tur är för Romney har han inga verkliga utmanare, möjligen med undantag för Rick Perry, populär Texasguvernör och omtyckt av Tea Party-rörelsen på högerkanten. Perry gick raka vägen upp i topp i opinionsmätningarna när han tillkännagav sin kandidatur för endast ett par månader sedan. Men så fort han började göra uttalanden och deltog i debatter rasade siffrorna. Han är en slug politiker med en rejäl kampanjkassa, så ännu kan han inte helt räknas ut. Men han har en rejäl uppförsbacke framför sig.

Den slutsats som kunde dras redan för sex månader sedan, innan startfältet smalnat av, gäller i ännu högre grad idag. Obama har goda chanser att vinna nästa presidentval trots att han inte imponerat genom sin politik eller sitt ledarskap. Republikanerna saknar en stark motkandidat. Tea Party-rörelsen har dessutom splittrat partiet och gjort det svårt för någon kandidat att samla de republikanska väljarna.

För att vinna ett presidentval ska man helst locka över några väljare från den andra sidan. Det borde inte vara svårt för Republikanerna. Obama har haft en tuff tid som president, dels med anledning av den ekonomiska krisen, dels för att Republikanerna tog majoriteten i representanthuset i mellanårsvalen 2010. Tea Party-rörelsen har gjort det närmast omöjligt att hitta breda lösningar på USA:s problem. Rättvist eller ej så framstår Obama som handlingsförlamad.

Men mot en lam Obama står ett gäng republikaner som ofta framstår som verklighetsfrånvända. De tycks sakna genomgripande förslag om hur krisen ska lösas. Obama påpekade detta senast i torsdags förra veckan då han höll en presskonferens om den jobbsatsning på 447 miljarder dollar han vill få kongressen att godkänna.

Nog har Obama rätt när han kritiserar Republikanerna både för att sakna lösningar och för att vägra samarbeta. Men en redan svag president stärks inte av att han skyller problemen på andra.

Kostnaderna för krigen i Irak och Afghanistan har uppgått till 4 000 miljarder dollar, enligt en forskargrupp vid Brown University. Det motsvarar summan av de senaste sex årens amerikanska budgetunderskott. Enligt samma källa har 225 000 människor dött till följd av krigen – civila och soldater.

USA har betalat ett pris i form av minskat anseende i världen. Kriget mot terrorismen har därtill inskränkt medborgarnas frihet och integritet i hela västvärlden. Washington Post avslöjade förra året att över 3 000 företag och myndigheter i USA sysslar med säkerhet och övervakning på uppdrag av den amerikanska staten. Kostnaden är okänd.

Framgångarna har varit blygsamma, men inte obefintliga. Säkerheten har sannolikt höjts, sårbarheten minskats. Usama bin Ladin är död och al-Qaida har hållits i schack – men terrorismen som fenomen kan knappast utrotas. Försöken att bygga demokrati i Irak och Afghanistan förtjänar inget beröm, men det är för tidigt att helt ge upp hoppet om bestående framsteg.

President Barack Obama tycks ha misslyckats med att ta poäng genom sina insatser på området. Usama bin Ladins död var en fjäder i hatten som snart blåste bort i den ekonomiska krisens orkanvindar. Presidentens stöd steg först, men sjönk lika snabbt tillbaka, enligt opinionsmätningarna.

Utrikespolitiken är kanske det område där Obama bäst har infriat sina löften – att avveckla trupperna i Irak och Afghanistan, att återupprätta USA:s goda namn genom att agera i samförstånd med andra, samt att bekämpa terrorism med andra medel än krig.

Demokratiska väljare tycks dock måttligt imponerade. Kanske beror det på att fokus för den amerikanska debatten för länge sedan skiftat från utrikespolitiken till jobben och ekonomin. Kanske beror det på att Obamas linje delvis handlar om att verka utan att synas. Det som inte syns får sällan positiv uppmärksamhet i medierna.

Libyen har blivit sinnebilden för Obamas utrikespolitik; USA deltar och ger sitt stöd, men utan att ta på sig ledartröjan. I en omtalad artikel av Ryan Lizza i The New Yorker (2/5) kallades strategin ”leading from behind” – ungefär ”att leda från kulisserna”. Den formuleringen har upprepats med triumfatorisk hånfullhet av snart sagt varje republikansk presidentkandidat. USA, är underförstått, står inte i någons skugga.

Det finns en hel del klokt i Obamas nya linje – som dels gör upp med arvet efter föregångaren Bush och dels tar hänsyn till att USA:s möjligheter att gripa in i världshändelserna är hårt begränsade i nuläget.

Men vinner strategin ”att leda från kulisserna” några presidentval? Nej, knappast. Däremot riskerar den, trots sina förtjänster, att förstärka bilden av Obama som en trevande och initiativsvag president.

När George W Bush valdes till president år 2000 var utrikespolitiken inte någon het fråga. Men attackerna den 11 september 2001 förändrade Bush. Neokonservatismen, som hävdar att det är USA:s plikt att kämpa för demokrati enligt amerikansk modell på alla håll i världen – även om det innebär krig, vann över presidenten till sin sida.

Många republikaner anser annars, som Bush själv före 11 september, att USA framför allt bör sköta sig självt. Andra anser att endast USA:s ekonomiska och strategiska intressen bör vägleda utrikespolitiken – en skola som kallas realism

Republikanen Bush hamnade i och med neokonservatismen inte alltid så långt bort från den gruppering inom Demokraterna som kallas liberala idealister. De förespråkar ett aktivt USA, som står upp för mänskliga rättigheter. Senator Hillary Clinton, en hängiven liberal idealist, röstade till exempel för Irakkriget.

När Barack Obama tävlade mot Clinton i primärvalen 2008 var utrikespolitiken ett område där han markerade ett stort avstånd till både henne och president Bush. Obama var en pragmatiker, som var kritisk till ideologiskt motiverade krig. Men när Obama väl vunnit presidentvalet utsåg han Clinton till utrikesminister. En mycket initierad artikel av Ryan Lizza (The New Yorker 2/5) berättar i detalj om hur motsättningarna mellan de två har påverkat USA:s utrikespolitik sedan dess.

Enligt röster inom Obamas administration försöker presidenten hitta en medelväg, där realisternas pragmatiska överväganden balanseras mot idealisternas ambition att främja demokrati och avsätta diktatorer som Saddam Hussein eller Muammar Gaddafi.

Sinnebilden för Obamas nya linje är den arabiska våren i allmänhet – och Libyen i synnerhet. Lizzas artikel ger insyn i hur Obamas administration har vacklat mellan att ta ställning ideologiskt för revoltörerna och att tänka taktiskt; inte vilja stöta sig med arabvärlden; inte vilja skada sina relationer till dessa sittande diktatorer.

Det är lätt att förstå de kritiker som kallar Obamas utrikespolitiska linje ett slags icke-linje och önskar sig en större ideologisk tydlighet. Lizza själv kallar Obamas agerande i Libyen för att ”leda från kulisserna”.

Men mot bakgrund av Bushs aggressiva och ideologiskt drivna utrikespolitik måste man ändå fråga sig: Är det så illa om världens mäktigaste nation är eftertänksamt försiktig och pragmatisk i sitt agerande? Barack Obamas stundom trevande utrikespolitik har inte skapat samma upptrappning och polarisering i världen som vi såg under Bush. Och vem kan beklaga det?

Niclas Ericsson

Vad har rörelsen uppnått genom sitt agerande? Den har skadat ekonomin, eftersom budgetuppgörelsen inte löser USA:s långsiktiga ekonomiska problem. USA:s företagsledare har de senaste tio åren alltmer tappat tron på att de politiskt valda klarar att styra landet effektivt, enligt siffror från World Economic Forum (Economist 6/8). Skuldkrisen har ytterligare undergrävt näringslivets förtroende. Att kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor’s sänkte USA:s kreditbetyg den 5 augusti är ett kvitto på det.

Men man har också skadat president Obama. När det stod klart att Demokraterna inte längre hade majoritet i representanthuset efter mellanårsvalen 2010 visade Obama tidigt att han var beredd att kompromissa för att få till stånd en budgetuppgörelse.

Idag framstår det som naivt, rent av ett svaghetstecken. Även demokrater kritiserar – med facit i handen – Obamas medgörlighet. Det var knappast förutsägbart att Tea Party-rörelsen skulle lyckas roffa åt sig initiativet och det republikanska ledarskapet fallera. Men när det nu blev så vänds det mot Obama.

Tea Party-rörelsen har lyckats pressa sitt eget parti åt höger. Det kommer att bli svårt för någon republikansk presidentkandidat att bryta med högerflankens idéer om att skattesänkningar och nedskärningar kan lösa landets skuldkris. Budgetuppgörelsen kan ha slagit an tonen för den republikanska valrörelsen.

Ironiskt nog har Tea Party-rörelsen, vars främsta käpphäst är ett rabiat försvar av konstitutionen, väckt frågor om USA:s statsskick genom sitt agerande. Konstitutionen innehåller ett tillägg som enligt vissa jurister innebär att kongressen inte har rätt att hålla statsskulden gisslan för att uppnå politiska mål. Den maktdelning som konstitutionen stipulerar kräver ett ansvarsfullt agerande från maktens institutioner, eftersom systemet annars kan lamslås. Det finns skäl att hävda att Tea Party-anhängarna har agerat i strid med den konstitution som de vill dunka i huvudet på andra.

Det såg tidigare ut som om högerflanken inom Republikanerna skulle göra Obama en tjänst. Personer som Sarah Palin och Michele Bachmann kan skrämma över väljare till Demokraterna, genom sin politiska extremism.

Men man kan också skönja en annan möjlighet. Många amerikaner tycks fortfarande vänta sig att USA även denna gång ska lyckas resa sig som genom ett mirakel, utan verkliga ekonomiska uppoffringar från breda grupper. Ekonomin visar dock endast svaga tecken på återhämtning. När allt fler amerikaner inser hur illa det faktiskt är ställt kan den rabiata högern genom sina förenklade, populistiska resonemang få en dragkraft som en försvagad Obama inte längre har.

Men något reformförslag har ännu inte lagts fram. Sedan mellanårsvalet 2010 har Republikanerna majoritet i representanthuset och möjligheten att få igenom en reform har därmed reducerats till nära nog noll.

Republikanerna driver linjen att de illegala invandrarna tar jobb från amerikanska medborgare, trots att det är osäkert hur många amerikaner som är villiga att ta dessa tunga, lågbetalda jobb inom tillverkningsindustrin och jordbrukssektorn. De menar att en legalisering skulle belöna dem som tagit sig in i USA olagligt och vill istället se hårdare tag.

I en svag konjuktur med hög arbetslöshet får den ståndpunkten ökad slagkraft och Republikanerna kan mycket väl vinna väljare på denna fråga 2012. Det återstår därför att se om Obama vågar vara tydlig och utmana. Han lär åtminstone bli tvungen att svara på om han fortfarande tänker arbeta för en reform.

Hittills har hans adminstration gått en medelväg. Kontrollerna av arbetsgivarna har ökat, vilket har lett till att många företag bötfällts efter att ha visat sig ha hundratals olagligt anställda. Men hans adminstration använder inte alla medel som står till buds för att spåra upp och utvisa illegala invandrare, vilket har fått republikanska kritiker att tala om en ”smygamnesti”.

Frågan är laddad och dessutom pågår en dragkamp mellan städer, delstater och admistrationen i Washington. Flera stora städer anser att dessa invandrare behövs och har i praktiken gjort sig till frizoner som kringgår de federala lagarna. Bland dessa finns New York, Miami, Los Angeles och San Francisco.

Samtidigt har ett antal republikanskt styrda delstater infört lagar som syftar till att rensa upp bland de illegala. Dit hör Arizona, Georgia, Alabama och South Carolina. Lagarna är i vissa fall så långtgående att de anses strida mot USA:s konstitution och gör det exempelvis till ett brott att ge en papperslös person skjuts med bil.

Elva miljoner människor, som i de flesta fall bidrar till landets ekonomi genom hårt arbete, lever i utsatthet och ibland närmast rättslöshet i USA. De har givetvis ett eget ansvar för sitt val att leva illegalt i landet. Men det hindrar inte att det vore cyniskt att se mellan fingrarna med den situation som råder.

En rimlig avvägning mellan gränsbevakning, kontroll av arbetsgivare och en reform som på vissa villkor ger de illegala arbetarna lagliga tillstånd vore det bästa för både USA, näringslivet och de individer det gäller.

Det vore sorgligt om taktiska avväganden skulle hindra Obama att arbeta för en sådan lösning.

Startfältet har klarnat. Ett par starka namn har valt att inte ställa upp, till exempel den socialkonservative Mike Huckabee. Andra tycks vara på väg ut i kulisserna, som veteranen Newt Gingrich, vars kampanj­apparat kollapsade för ett par veckor sedan när huvuddelen av hans stab sade upp sig.

Sarah Palins bussturné i patriotismens tecken, ”One Nation Bus Tour”, väckte först spekulationer om att hon tänker kandidera. Men än så länge har hon inte gett besked, vilket tyder på motsatsen. Trots det är hon den näst populäraste republikanska kandidaten, enligt nya opinionsundersökningar.

Populärast i mätningarna förblir Mitt Romney, som även fick högst betyg av tittarna efter TV-debatten. Han är en sansad pragmatiker som tilltalar mittenväljarna och därför, enligt mätningar, kan klara sig bra om valet skulle stå mellan honom och Obama. Två andra som många seriösa kommentatorer anser skulle kunna ge Obama en match är Tim Pawlenty och Jon Huntsman. Men Pawlenty gjorde ett färglöst intryck i debatten och Huntsman, som inte medverkade, är en högoddsare. Han är visserligen kompetent och har gott rykte, men varken tillräckligt välkänd eller konservativ för att vinna det republikanska primärvalet.

Mitt Romney stärkte sin ställning genom TV-debatten. Men det gjorde också Michele Bachmann, som i likhet med Palin har stöd från Republikanernas högerflank, den så kallade Tea Party-rörelsen. Hon anses ha små chanser, eftersom hennes relativt extrema högerposition stöter bort många väljare – även republikanska sådana. En stark valkampanj från Bachmann eller Palin kan snarare spä på splittringen inom Republikanerna. Mittenväljare kan varken tänka sig Bachmann eller Palin som president och Tea Party-rörelsen ogillar moderata kandidater som Mitt Romney.

Intressant ur ett europeiskt perspektiv är att ingen av de republikanska kandidaterna tycks förespråka en aggressiv amerikansk utrikespolitik. I TV-debatten ansåg vissa att USA bör låta andra länder sköta sina problem själva, andra att de militära insatserna i oroshärdar som Afghanistan bör begränsas. President Obama vill att övriga länder inom Nato ska ta ett större ansvar, något som inskärptes nyligen av USA:s avgående försvarsminister, Robert Gates, vid ett tal i Bryssel.

USA:s nästa presidentval kommer att handla om ekonomin och om jobben. 62 procent av väljarna anser att landet är på fel kurs. Segern är därför inte avgjord för president Obama, även om han i dagsläget ses som den trolige vinnaren.

Oavsett vem som vinner kan Europa nog räkna med att trycket på att bidra mer till Natos insatser, i krissituationer som den i Libyen exempelvis, kommer att fortsätta från amerikanskt håll.