Vi glömmer lätt att Afrika är en kontinent där kristna rörelser bedriver ideologiska projekt. Där kämpar de för att försvara idéer som knappast skulle gå att omsätta i praktiken på hemmaplan i Europa eller USA. Det kan gälla motstånd mot preventivmedel och aborter. Eller att homosexuella relationer bör straffas med döden, som ett aktuellt förslag i Uganda gör gällande.
Muslimska fundamentalister, som vill att alla kvinnor ska bära burka och kanske i extremfall ägnar sig åt terrorism, pratar vi ofta om. Många fördömer dem och ser dem som ett hot. Kristna fundamentalister verkar i det tysta, exempelvis i Afrika. Deras verksamhet kan riskera livet på aningslösa afrikaner, men det talar vi sällan om.
Jag undrar faktiskt varför jag blev så tyst och inte ifrågasatte hans ideologiska propaganda. Det var som att jag skämdes över att han var så vilseledd. Och jag skäms fortfarande.

Niclas Ericsson (krönika för Corren 24 juni 2010)

Pirater utan vind

Fildelning blev 2006 en fråga som skakade Sverige och fick riksdagspartier att krypa för finniga, dataspelande tonåringar. Så sent som 2009 vann Piratpartiet ett mandat i valet till Europaparlamentet. Men efter ett kritiserat försök till försäljning av sajten The pirate bay har fenomenet tappat sin hjältegloria. Stödet för Piratpartiet viker. Och häromdagen lades lobbyorganisationen Piratbyrån ner.

Så snabbt vänder politikens vindar. Och i det här fallet har de vänt i rätt riktning.

Tyvärr verkar det som om Piratbyrån lades ner för att en av eldsjälarna bakom har gått bort. Ett dödsfall är som regel något mycket beklagligt. 

Dödsfallet är också anledningen till att jag blivit uthängd – det antyds helt enkelt att jag skrev som jag gjorde för att avsiktligen kasta skit på den döde. Det är verkligen en olustig anklagelse – men är den inte rätt långsökt? En av grundarna till Piratbyrån intervjuades av TT och sade inte ett ord om något dödsfall. Så hur kunde jag veta det? Och om jag hade för avsikt att smutskasta en död människa, uttrycker jag mig inte väldigt kryptiskt?

Påståendet att vinden har vänt i fildelningsfrågan står jag för. Och jag är personligen övertygad om att det är anledningen till att Piratpartiet har tappat så mycket väljarstöd. Även om Piratpartiet har andra frågor på agendan, så är jag övertygad om fildelningsfrågan var viktig för många. Och inte längre är det.

Ett antal personer har nu begärt att jag ber om ursäkt. Jag vet inte. Det vore på något sätt att erkänna att jag har gjort något kränkande, vilket jag har svårt att se att jag har. Det är mitt jobb att kommentera politik – och det var det jag gjorde. Dödsfallet som hänger ihop med frågan känner jag inte till och har inte heller kommenterat. Jag beklagar det ändå.

De som vill ha ett förbud hänvisar till kvinnans ställning i samhället och ser slöjan som ett förtryck. Men vem ska avgöra om slöjan är förtryck eller frihet för dessa kvinnor? Kanske gör de det bäst själva.

I Frankrike och Belgien vill vissa partier förbjuda kvinnor att bära heltäckande slöjor. De som är emot ett förbud brukar komma dragande med religionsfriheten. Det argumentet håller inte.

De som är för ett förbud brukar då kontra med kvinnans ställning. Det argumentet håller inte heller. De som anser att slöjan är ett hot mot kvinnors ställning, mot jämställdheten, anser som regel att de muslimska kvinnor som bär slöjor är förtryckta. Att de är offer för religionen och männens värderingar.

Det är knepigt påstående, men jag påstår inte att det är felaktigt. Jag sympatiserar rent av – om än med viss tvekan – med den åsikten. Men det är ju en åsikt, inte ett faktum.

Om kvinnorna själva inte är av samma åsikt, vem ska då sätta sig till doms? Den rollen vill jag absolut inte ta och förundras över dem som vill det. Och att börja bygga lagar som inskränker den personliga friheten på rena åsikter är en mycket dålig idé.

Resonemanget om förtryck gäller rimligen alla typer av slöjor, tanken bakom är ju densamma. Men det är bara heltäckande slöja, eller burka, som vissa politiker vill förbjuda. Så ett visst kvinnoförtryck är ok då, bara det inte tar sig för extrema uttryck? Eller hur ska man tolka dem?

Man kunde också fundera lite över europeiska nunnor. Har verkligen katolska kyrkan en tillräckligt bra kvinnosyn? Eller bör vi kanske förbjuda kvinnor som vill viga sitt liv åt gud att skylta med det öppet, i kvinnosynens namn? (Vi kan ju inte gärna förbjuda dem att viga sina liv åt gud, för det skulle defintivt strida mot religionsfriheten.) Nunnornas dräkter syftar precis som vissa muslimska kvinnors slöjor att dölja kroppen och håret, för att avsexualisera kroppen i det offentliga rummet. Så vad exakt är det som är ok för en nunna, men inte ok för den muslimska kvinnan?

Går det en magisk gräns vid att visa eller inte visa ansiktet? Vad har den gränsen i så fall med jämställdhet och kvinnans ställning att göra?

Argumentet om kvinnans ställning skulle kunna ha en viss trovärdighet till exempel i ett land som Sverige. Jämställdhet och kvinnors rättigheter har sedan en längre tid en stark ställning hos oss. Sverige har varit pionjärer när det gäller att göra sexköp olagliga, att uppmuntra män att ta ansvar för sina barn, att ha jämn könsfördelning i riksdag och regering samt mycket annat som rör kvinnors ställning i samhället. Frågor som löneskillnader mellan män och kvinnor, och mäns våld mot kvinnor tas på mycket stort allvar i vårt land. Utmärkt. Och om feminister av modell Gudrun Schyman skulle vilja förbjuda slöjan skulle jag tycka att de gick för långt, men inte ifrågasätta deras ärliga uppsåt.

Men vad ska man tänka när fransmännen anför kvinnans ställning som argument för att förbjuda heltäckande slöjor? Nog måste det finnas en lång rad mycket viktigare åtgärder för att säkra kvinnans ställning som de inte ens har övervägt. Det luktar hyckleri, helt enkelt.

Det som ligger bakom förslagen om förbud är i själva verket helt andra saker. Politisk opportunism och rädsla för det främmande. Återkommer om det i nästa inlägg i detta ämne.

Niclas Ericsson

Resultatet av rättegångarna mot folkmordets brottslingar riskerar att skapa bestående bitterhet.

RWANDA. Sedelräkningsmaskinerna på Banque de Kigalis luftkonditionerade huvudkontor snurrar i rasande takt. Utanför fönstren byggs det nytt – höghus, vägar, hotell, bankpalats. Och Rwandas nya affärsmannaklass kliver ut från bankkontoren med pappkassar fyllda med sedelbuntar.
Många av de nyrika rwandierna är engelskspråkiga tutsier som växt upp i Uganda, precis som huvuddelen av den politiska regimen. Det ses med ogillande både av de infödda, franskspråkiga tutsierna och av hutuerna.

Presidentvalet som väntar i augusti har ökat trycket på alla som kan ses som utmanare till president Paul Kagame. Victoire Ingabire, oppositionell politiker med bakgrund i Nederländerna, har först hindrats från att bilda ett politiskt parti sedan beskyllts för att ha kopplingar till terrororganisationer. Den avhoppade general Kayumba Nyamwasa, som håller sig gömd i Sydafrika, har arresterats i sin frånvaro för de granatattacker som nyligen inträffade i landet. Men många rwandier anser att attackerna var en inscensättning av regimen för att oskadliggöra politiska fiender. Attackerna har banat väg för säkerhetskontroller av bussar och privata hem. En helikopter med sökljus flyger nattetid över huvudstaden. Antalet beväpnade vakter har fördubblats och övervakningskameror är på väg att sättas upp på offentliga platser i Kigali.
Anklagelserna att oppositionspolitiker som Ingabire företräder ”folkmordsideologin” kan eventuellt vara sanna. Möjligen är general Nyamwasa en fiende till staten som inte drar sig för terrordåd. Men utvecklingen visar också att Paul Kagame inte tvekar att använda de maktmedel som står honom till buds mot sina motståndare. Dessa tendenser i rwandisk politik kan hota landets utveckling mot demokrati.

En annan källa till nygamla etniska spänningar är Gacacadomstolarna som nu avslutar sitt fem år långa arbete med att pröva folkmordets brottslingar. Kritik från internationella organisationer har riktats mot bristen på rättssäkerhet och att anklagelser om ”folkmordsideologi” har använts för att tysta protester.
Kritikerna underskattar säkerhetsproblematiken. En stor del av Rwandas befolkning var inblandad i ett folkmord på tio eller femton procent av invånarna. Många har mord, medhjälp till mord eller stöld på sitt samvete. De kan knappast förväntas samarbeta under rättegångarna. Den rasistiska hutuideologin dominerade Rwanda under årtionden. Att hindra den från att få nytt fäste måste vara en fråga av högsta prioritet.

Bokslutet över Gacacarättegångarna är trots detta relativt dystert. Många tutsier har tvingats återuppleva trauman och mötts av lögner och arrogans från de anklagade. Ingen rättegång i världen kan väcka de döda till liv.
Många fattiga hutuer har en diger betalningsbörda för att ersätta de tillgångar som stals eller förstördes under folkmordet. Offren är ofta Rwandas medelklass, som har utbildning och bor i stora villor. Förövarna är många gånger de allra fattigaste familjerna. Ersättningskraven kan uppgå till tiotals årslöner för en arbetare. Det riskerar att spä på gamla etniska spänningar.
Domarna upplevs ofta som orättfärdiga. Många har pekats ut som medskyldiga av personer som har dömts för stöld och vandalism. De dömda har ett egenintresse av att peka ut fler som delar betalningsbördan. Skulderna är knutna till bostaden, så om gärningsmännen har flytt landet eller dött hålls de som bor kvar i huset ansvariga. Många rika hutuer har lämnat Rwanda, kvar finns de allra fattigaste.
Även tutsier berikade sig efter folkmordet. Under de hundra blodiga dagarna i april till juli 1994 plundrades tutsiers hem. Men när RPF besegrade folkmordsregimen flydde många hutuer. Tutsier plundrade då i sin tur plundrarna. Dessa tutsier har sluppit undan rättvisan, anser många, eftersom Gacaca inte har tagit upp det som hände omedelbart efter folkmordet.
De nygamla etniska och politiska spänningarna vilar därför fortfarande som ett hot över Rwandas framtid.
Niclas Ericsson

Det har gått sexton år. För fem år sedan började den omfattande processen att pröva de som misstänktes för brott under folkmordet. Särskilt för ändamålet återinförde regeringen landets traditionella bydomstolar – Gacaca. Det sågs som en nödvändighet eftersom fängelserna svämmade över av misstänkta brottslingar och vanliga domstolar inte hann med att pröva deras fall.

Ett par gånger i månaden under fem år har hela kvarter eller byar förväntats närvara för att lyssna till anklagelser och vittnesmål. Skolor och arbetsplatser har hållits stängda de dagarna.

Över en miljon misstänkta har nu dömts i 12 103 bydomstolar. De flesta av dessa har avslutat sitt arbete och bara ett hundratal fall återstår att pröva.

Rwandas regering vill se Gacaca som en försoningsprocess. Ett kollektivt upprättande av sanningen om folkmordet, som innebär upprättelse, erkännanden och förlåtelse.

Men man kan tyvärr ifrågasätta om Gacaca har gett Rwanda försoning. Visst har erkännanden och förlåtelse förekommit. Nog finns det offer som anser sig ha fått rättvisa. Men andra är upprivna eller besvikna efter Gacacaprocessen – och det gäller både hutuer och tutsier.

Många folkmordsoffer har mötts av arrogans och förnekanden från personer som de vet har dödat deras anhöriga. Andra har plågats av att behöva återuppleva det förflutna inför hela byn. Och givetvis kan ingen rättegång bringa de döda tillbaka i livet.

De som har framfört åsikter om rättegångarna har ibland arresterats på plats och ställe, misstänkta för att försvara ”folkmordsideologin” – ett brott enligt Rwandas konstitution. Vissa menar att det har skrämt folk till foglighet snarare än ärlighet.

De anklagade anser sig inte alltid ha fått rättvisa domar. I vissa fall har hela bostadsområden kollektivt fått sig ålagda att betala för skadegörelse som drabbade fastigheter ägda av tutsier. Skulden utkrävs även av personer som var barn under folkmordet, genom att den är knuten till fastigheten – även om den tidigare ägaren hunnit dö.

Ett problem som drabbar båda sidor är att de dömda ofta är familjer som lever i extrem fattigdom. De kommer knappast att kunna betala och offren får då ingen ersättning. Skuldbördan kan uppgå till många årslöner för en arbetare och de som kräver pengarna är ibland välbeställda familjer.

Situationen bäddar för det Rwanda minst av allt behöver – nya spänningar mellan hutuer och tutsier.

Niclas Ericsson (signerad krönika för Corren den 20 april)

De som protesterar mot ett tänkbart förbud tycks ha ett huvudargument. Det är religionsfriheten. Tyvärr är det argumentet inte hållbart.

Dels går inte kravet att kvinnor ska bära slöja att förenkla till ett religiöst krav. Det finns många olika uppfattningar om saken bland muslimer – och om vilken typ av slöja man i så fall bör bära, en som täcker bara håret, hela ansiktet eller hela kroppen. Men om det har många redan skrivit och uttalat sig.

En viktigare sida av saken är att religionsfriheten innebär en frihet att utöva sin religion, inget mer. Det är fullt möjligt för en stat att förbjuda enskilda yttringar av en religion, eller hindra yttringar av den om de kommer i strid med värderingar eller principer som staten anser bör gå före. Som kvinnors ställning i samhället, till exempel.

Ett exempel är katolska kyrkan och homosexualitet. Det går inte att åberopa religionsfrihet för att diskriminera homosexuella i Europa – hur mycket katolik man än är. Detta trots att homosexualitet otvetydigt är en synd enligt katolska kyrkan.

Polygami är förbjudet i hela Europa och bör nog vara det oavsett vad olika religioner säger om saken. Återigen en fråga om kvinnors ställning.

Det är fullt möjligt för en stat att förbjuda omskärelse av pojkar, om man ser goda skäl till det (observera: jag ser inga sådana goda skäl, men frågan är ju under debatt). Det gäller oavsett vad religionen säger. Detsamma gäller särskilda former av slakt, som halalslakt. Skulle staten komma fram till att det är djurplågeri (observera: jag påstår inte att halalslakt skulle vara djurplågeri – har ingen åsikt om detta) så är det fritt fram att förbjuda – oavsett religionens krav. Något annat vore otänkbart i en sekulär stat, eftersom det inte är religionen som dikterar lagarna.

Religionsfriheten innebär en frihet att tro på vad man vill, att inte förföljas eller diskrimineras på grund av sin tro, att få samlas till predikan, undervisning och bön. Men INTE att alla samhälleliga yttringar av en religion har något slags frikort, som gör att staten inte får lägga sig i. Låt oss säga att den andra sidans huvudargument håller: att slöjan innebär ett kvinnoförtryck. Att då acceptera argumentet om religionsfrihet vore verkligen att försätta ig i en farlig situation. Ska en religiös uppfattning kunna sätta andra samhälleliga värderingar ur spel, trumfa över dem, så att säga? Nej, absolut inte.

Det moderna västerlandet uppstod just genom att staterna gjorde sig fria från kyrkan. När det gäller muslimska länder pågår den kampen just nu, i allra högsta grad. Ska staten stå över Gud eller Gud stå över staten? Det är förädiskt när man försvarar rätten att bära slöja genom att hänvisa till religionsfrihet. Det öppnar för nya krav på samhället att stå tillbaka för religionen. Det är också att ge islamister världen över nytt bränsle på sin ideologiska eld. 

Frågan är principiell och av stor betydelse. Staten står över religionen när det gäller samhällslivet – däremot inte när det gäller själslivet.

Betyder det att jag tycker att slöjor ska förbjudas? Absolut inte. Men argumenten handlar inte om religionsfrihet – och det återkommer jag till en annan gång.

Niclas Ericsson

Intressant krönika om troll

Eftersom jag inte alltid gillar det ni/du skriver kan jag alltså komma upp och pissa på ditt skrivbord och du tycker det är ok – menar du!? Eller är det bara när det inte gäller dig?
Din krönika föder ju närmast terroristaktiviter – det verkar som man kan göra ”vad som helst” bara det är lite putslustigt. Dödshot är ju mindre roligt men det blir ju så i förlängningen naturligtvis. Och du hejar på och uppmuntrar detta genom din krönika. Och vem avgör vilka som skall råka illa ut nästa gång? En mob på nätet? Och vem blir offret – Kommunisterna, aktivisterna, moderaterna eller kanske till och med anarkisterna.

Du borde nog ha någon som övervakar vad du skriver. Vad du tänker och säger privat är ju en sak, men nu framför du detta i en opinionsbildande tidning.
Jag tror säkert du har rättfärdigat detta mycket ordentligt, men det innebär ju inte att du är mindre farlig för det.

Mvh anonym

Mitt svar till ”anonym”:

Hej och tack för din respons!

Operation Slickpubes inträffade i januari 2009, videon finns på internet. Agent Pubeit, som utförde aktionen, blev en superkändis bland internet-trollen.

I dag är trollen på allas läppar, genom trenden att byta namn på Facebook-grupper i syfte att provocera. Den som går med i en grupp som heter ”3 kr per medlem till hjärt- och lungfonden” kan plötsligt upptäcka att den bytt namn till ”Vi som vill ha sex med våra barn”. Ju argare folk blir, desto mer skrattar trollen.

Agent Pubeits aktion var ett led i ett långdraget krig mot scientologkyrkan, som startades i januari 2008 av ett nätverk som kallar sig Anonymous och som till stor del består av troll. Kriget pågår fortfarande och går under namnet Project Chanology.

Upprinnelsen var en video som läckte ut på internet. I den säger en lyrisk Tom Cruise bland annat att scientologer är de enda som verkligen kan hjälpa andra vid en svår olycka. Videon provocerade Anonymousanhängare så mycket att man släppte en egen video: Message to Scientology. Medan kameran sveper över en hotfull himmel förkunnar en domedagsröst att Anonymous ska förvisa scientologerna från internet. Nästan fyra miljoner människor har sett videon på YouTube. Manifestationer mot scientologkyrkan har följt över stora delar av världen, även i Stockholm, Göteborg och Kristianstad.

Men Anonymous gick längre än så. Man genomförde dödshot och lyckades tidvis stänga ner scientologernas sajter. Ett par medlemmar har dömts för dessa lagbrott.

Anonymous krig mot scientologerna är en unik berättelse om vilka former en proteströrelse på internet kan ta. Tag en dos rättfärdigt syfte – åtminstone för oss som ser scientologerna som en sekt som exploaterar sina medlemmar – och en dos laglöshet. I det här fallet kryddat med ett stort mått kiss och bajshumor.

Den som förfasas över trollen på internet bör ta med i beräkningen att deras upprorsanda faktiskt kan vara fruktbar. Anonymous och trollkulturen är ett slags it-generationens svar på punkrock. Agent Pubeit ville med sin aktion påminna om rörelsens rötter: Kriget mot scientologerna startades av troll, inte av laglydiga demonstranter.

Sannolikt kommer intressanta saker att födas ur trollkulturen. Politiker, pr-byråer och trendspanare bör hålla ögonen öppna. Och är det egentligen det sämsta att bekämpa sina fiender med en grotesk form av humor? Det gjordes redan av Jonathan Swift på 1700-talet.

Trollen kan vara framtidens opinionsmakare. Rykten säger att Anonymous nästa mål är Kinas regering och dess censur på internet.

Fotnot: Anonymous har fått sitt namn av att ”anonymous”, alltså ”anonym” på svenska, är en typisk signatur när ett troll postar ett inlägg på ett internetforum.