Han har utifrån källor i Bryssel – av alla ställen – hävdat att Maud Olofsson fick EU-kommissionärsposten på ett guldfat av Fredrik Reinfeldt. Hon behövde bara nämna ett namn, så skulle posten gått till en centerpartist.

Men Maud vägrade! Ty så stort var hennes hat till den före detta rivalen Lena Ek (en C-politiker få vet namnet på i Sverige, men hon sitter i Europaparlamentet och tävlade en gång i tiden med Olofsson om partiledarskapet) att hon hellre gav bort posten till ett annat parti. (Nämligen Folkpartiet, för den som inte har hängt med.) Maud kom aldrig på tanken att hon till exempel hade kunnat föra fram sin vapendragare Andreas Carlgren, som har en starkare CV för posten som EU-kommissionär än Lena Ek, utan hon gick i totalt baklås och sa bara nej, nej, nej. Det sista hon ville var att Centern skulle få denna enormt prestigefulla post. (visst låter det troligt?)

Kan det vara så att de personer Herman Metlzer har pratat med – i Bryssel av alla ställen - står Lena Ek ganska nära? Att de kanske saknar distans till den här utnämningen? Och ser en konspiration i det faktum att den har gått dem emot? Fråga inte mig, jag har ingen aning. Jag vet bara att det inte är i Bryssel, bland Lena Eks vänner, som jag skulle söka svaret på den frågan. Så verkar inte Meltzer och Ekot ha tänkt.

Jag är också helt förvissad om att EU-minister Cecilia Malmström (FP), som fick jobbet, är en utmärkt kandidat. Och förvissad om att den uppfattningen delas av många, oavsett partitillhörighet. Det är nog väldigt få som skulle säga samma sak om Lena Ek – att hon vore en självskriven kandidat till posten. Bortsett, givetvis, från Lena Eks eget gäng. Men de sitter ju i Bryssel och har ingen kontakt med någon annan än… vänta nu… Brysselkorrespondenter som Herman Meltzer.

Det råkar också vara så att det går lite knackigt för Centern. Maud Olofsson är under  attack. Och vem kan då tänkas vilja ta poäng? Ja… vänta nu… kanske kvinnan som blev utslagen av Maud i kampen om partiledarskapet och som nu är ett slags nobody i svensk politik och som har noll chans att få ta över partiet men som ändå kan känna sig väldigt bitter. Jag nämner inga namn här, det skulle ju kunna låta illa om jag så gjorde. Vissa tänker kanske osökt på Lena Ek, men det resonemanget skulle Herman Meltzer förmodligen aldrig ställa upp på. Han skulle nog inte ens förstå hur jag menade.

En sak gäller ju all journalistik. Och inte bara journalistik. Om storyn låter för bra för att vara sann, så är den förmodligen för bra för att vara sann. Visst hade det varit härligt om superbitchen Maud Olofsson på sina sargade knän kravlade sig fram och åstadkom en sista sak före undergången 2010: Att hindra sin ärkerival från att komma fram till köttgrytan. Men om man får den storyn serverad av ärkerivalens supportrar i Bryssel… ja… Kanske borde man fråga sig hur trovärdig helheten är? Kanske borde man se om storyn kan bekräftas av personer med namn och som inte har en agenda? Kanske borde man påminna sig om det där begreppet ”duktig idiot” och vad det egentligen står för? Kanske borde man också fråga sig hur mycket skada man kan åstadkomma om man publicerar en story som bygger på rykten. Falska rykten.

En nyhetsreporter som saknar omdöme och ger felaktiga rapporter skulle (förhoppningvis) mycket snart få sparken från seriösa medier som Ekot. Är man fast anställd blir man istället omplacerad. En intressant fråga – inte bara på grund av det som publicerades om Lena Ek/Maud Olofsson – är hur dåligt omdöme man måste ha som politisk reporter innan man blir omplacerad. Hade det gällt inrikes nyhetsrapportering hade nog Meltzer legat ganska risigt till… Men nu gäller det ju bara EU. Och politik. Vilken tur!