Att ha ett vapen i sitt hem, att hålla det i handen, kändes på en och samma gång overkligt och rätt vardagligt. En liten maskin som skjuter iväg kulor, visst. Tar man bort symboliken och känslorna är det inte så märkvärdigt. En ganska gedigen manick, som kändes tung och skön i handen (det gör min nya mixerstav också).

Men det är svårt att bortse från symboliken. En pistol är ett dödligt vapen, förvisso. Det är starkt nog. Men man kommer också att tänka på vapensituationen i USA, i Afrika, som genererar så mycket ont. Vapen på drift och människor som finner sitt levebröd genom dem, oavsett om det är att råna en supermarket eller att plundra en afrikansk by. Den illegala vapenhandeln och den helt legala vapenindustrin med sina gigantiska resurser. Och går man tillbaka till uppfinningen av krutet så måste man nog konstatera att det var en revolution vad gäller människans förmåga att orsaka skada. Så länge vi höll oss till knölpåkar fanns det trots allt en gräns för dödandet (hur många orkar man slå ihjäl med ren handkraft, egentligen?).

Och ändå var det mer än så. Pistolen i min hand var ett stycke välsmord mekanik. Och samtidigt en symbol för död och våld. Men vad var den mer? Först när jag inte längre hade den i handen insåg jag att den var ett stycke högst påtaglig makt i fickformat. Makt att stoppa under västen och bära med sig. Den som har puffran får oftast som han vill. Utan att ens använda den. Dessutom är en pistol också ett outtalat hot. Varför bär du den om du inte tänker använda den?

Min huvudperson Patrik Anderson ska komma över en pistol i berättelsen jag skriver på, Hotel Uzay. Omständigheterna tvingar honom att bära den. Blir han förförd av makten som följer med att bära vapen? Det har jag inte bestämt än. Vi får se hur Patrik reagerar när han har den i handen, jag är faktiskt inte säker.

Min gode vän och jag enades om att vapnet bör bli en Springfield 1911. Jag hade tittat ut den i förväg på nätet. Det passar min story att det är ett amerikanskt vapen som har producerats i flera miljoner exemplar. Det har använts inom den amerikanska armén i årtionden och gör det än idag. Min historia utspelar sig i Istanbul och Turkiet samarbetar militärt med USA sedan länge. Och även bortsett från det är Springfield 1911 ett vapen som kan dyka upp var som helst, när som helst. En standardpistol. Inget glamoröst. Men det som fick mig att välja det var faktiskt färgen. Jag ville ha ett vapen i dassig, sliten grå metall med bruna bakelitdetaljer som imiterar trä. Vet inte varför, såg bara bilden framför mig. Ett svart vapen signalerar lätt agent, cool kille, ganster. Jag ville ha något mer low tech, ett vapen som kan ha rostat ihop och klicka. En doft av 1960-tal.

Min gode vän förklarade de tekniska sidorna av att använda ett sådant vapen. Nu återstår bara att sätta det i handen på min huvudperson Patrik och se om han begriper sig på det. Det får jag se i morgon.