Obama har beslutat att det amerikanska justitiedepartementet inte längre ska försvara den lag som säger att den federala staten endast godkänner äktenskap mellan man och kvinna. Defense of Marriage Act, Doma, tillkom 1996 när det befarades att vissa stater i USA tänkte tillåta gayäktenskap. Då var rädslan stor för vad en sådan förändring kunde föra med sig och lagen gick igenom med stor majoritet.

Sedan dess har en handfull delstater infört samkönade äktenskap. De godkänns inte av den federala staten, vilket har lett till en rad rättsprocesser – ofta om statsanställdas rätt till förmåner som pension och sjukförsäkring för sin partner om de lever i ett homosexuellt äktenskap som gäller i deras delstat, men som staten formellt inte godkänner. I dessa rättsfall har Obamas beslut omedelbar bäring.

För många konservativa republikaner är Doma en käpphäst, ett försvar mot moralens förfall. Samtidigt anser andra, inte bara liberaler, att den står i strid mot konstitutionens anda. Det är de facto delstaterna som stiftar lagar om äktenskap. På vilka grunder lägger sig den federala staten i dessa lagar just när det gäller homoäktenskap? Och hur ska konstitutionen tolkas när det gäller principen att inte bli diskriminerad av staten, gäller inte den även homosexuellas rätt att gifta sig?

Obamas ställningstagande hälsades av dagstidningen San Francisco Chronicle som en seger för homosexuellas rättigheter. Samtidigt är det oklart vad beslutet innebär. Lagen finns kvar och Obamas regim har inte den majoritet i kongressen som krävs för att riva upp den. Istället råder ett slags undantagstillstånd vad gäller staten och gayäktenskap.

Obama agerar taktiskt. När demokraterna för ett par månader sedan avskaffade Don’t ask, don’t tell, den lag som hindrade amerikanska soldater att leva öppet som homosexuella, blev det en stor framgång i opinionsmätningarna. Nu vill han se vart en homovänlig linje kan leda, utan att lova bort sig. I teveintervjuer har Obama sagt att han ”brottas med frågan” om homosexuella bör få gifta sig.

Homosexuellas rättigheter kan spela en viss roll i presidentvalet 2012. Obama vill inte öppet utmana högern i denna fråga. Konservativa värderingar har ett starkt fäste i USA. Men det finns röster att vinna från liberala – och givetvis homosexuella – väljare.

Därför är det ingen slump att Obama väcker frågan nu, i skuggan av utvecklingen i arabvärlden och strider om USA:s budget i kongressen. Han vill få upp den till debatt, känna in läget – utan att den får för mycket fokus.

Barack Obama kan inte röra sig för långt åt vänster när det gäller gayrättigheter. Det skulle kunna skrämma demokrater med konservativa värderingar. Han kan inte heller röra sig åt höger. Ändå måste han vicka med höfterna tillräckligt tydligt för att amerikas homosexuella – som till stor del tillhör hans sympatisörer – ska känna att han bjuder upp till dans.

Niclas Ericsson

Min senaste artikel från San Francisco - den handlar om porrindustrin - har fått oväntat starka reaktioner så jag länkar till den här. Jag har faktiskt fått mer fan mail efter denna artikel än någonsin tidigare, varken romaner eller ledare i DN har gett lika mycket feedback! Jag är lite förundrad, men tackar och bockar!

Men samtidigt kan jag konstatera att det hela lär sluta ungefär som jag förutspådde igår. Museveni har dock redan tänkt till. Han inser redan nu att dödsstraff för homosexuella kostar Uganda för mycket och hans uttalanden bör nog snarare ses i det ljuset än som ett humanistiskt ställningstagande.

Att Ugandas homosexuella inte kommer att riskera dödsstraff är bara på ett ytligt plan ett slags ”happy end”. För på något sätt normaliseras nu det förtryck som är normaltillstånd i Uganda, där homosexuella till exempel riskerar livstids fängelse. President Museveni kan till och med lyckas ta poäng och  framstå som en hedersknyffel för att han bevarar status quo i ett extremt förtryckande land. Kanske var det rent av avsikten med förslaget om dödsstraff? Att i skydd av debatten kring den punkten kunna förflytta positionerna framåt?

I skuggan av det slopade dödsstraffet kan man nu exempelvis genomföra en lag som gör det straffbart att hyra ut ett hus eller en lägenhet till någon man vet är homosexuell. Det kan också bli straffbart att inte ange personer till polisen om man vet att de är homosexuella. Det finns alltså inte mycket att jubla för i Uganda just nu.

Nu rapporterar i alla fall AFP att landets ministrar bråkar offentligt om huruvida förslaget har regeringens stöd. Ytterst blir det förstås president Yoweri Museveni som kommer att avgöra saken genom sin stora personliga makt. Ett tänkbart slutresultat är att en urvattnad version av lagförslaget antas.

Det är beklagligt nog investeringsministern Aston Kajara som nu kritiserar förslaget och säger att Uganda redan har tillräckligt sträng lagstiftning. Med tanke på att homosexualitet kan ge livstids fängelse i Uganda, är det lätt att hålla med. Men frågan är om inte Kajara trots allt mest säger det utlandet vill höra, för att fortsätta investera. Det är ju hans jobb. 

Ugandas etikminister däremot, James Nsaba Buturo, är en av förslagets starkaste supporters. Han har tidigare sagt om homosexuella och mänskliga rättigheter att ”dem kan de bara glömma”.

Nå, så här långt har jag främst refererat AFP:s artikel. Men jag tänker återkomma snart och berätta vad jag tror är förklaringen till det svåra läget för homosexuella i Uganda. Och så ska jag berätta om mitt besök på Kampalas enda gayklubb 2005. Det ni.

För ögonblicket nöjer jag mig med att konstatera att Uganda tycks ovetande om vilken knipa de håller på att försätta sig själva i. Okello Oryem, en biträdande utrikesminister i landet, säger att ”Den tiden är förbi när man kunde hota med att dra in vårt bistånd”. Men se där har han alldeles fel.

Ett tänkbart resultat om Uganda inför dödsstraff mot homosexuella är att opinionen i många västländer kommer att ha fått nog. Man kommer att kräva att det ställs vissa absoluta villkor för att dela ut bistånd och att länder som inte respekterar mänskliga rättigheter helt enkelt diskvalificerar sig. I mina ögon är det nödvändigt.

Frågan om bistånd till länder som kränker demokratin och de mänskliga rättigheterna har redan väckts ett otal gånger, oftast i samband med problem som valfusk och korruption. Någon gång tar opinionens tålamod, väljarnas tålamod, skattebetalarnas tålamod helt enkelt slut. Och min gissning är att om den dagen kommer när kraven verkligen skärps – ja, då kommer alla biståndsländer att dras över samma kam. Gällande internationella konventioner om mänskliga rättigheter ska respekteras. Punkt slut.

Om det är bra är svårare att säga. Kanske skulle det bli ett stålbad i demokrati för vissa länder, andra skulle kanske varken vilja eller kunna förändras. Ytterligare andra, som passerar nålsögat, skulle gynnas. Tyvärr finns ju alltid gränsfallen, dit så många av Afrikas länder i dag hör.

För exakt hur usel måste en regering vara för att vi ska vägra att hjälpa barn att gå i skola och fattiga människor att överleva? Det är inte lätt att svara på, men det får inte betyda att vi aldrig drar någon gräns. 

Dödsstraff och lagar som tvingar fram kollektiv förföljelse mot homosexuella måste vara att gå över gränsen för vad som kan accepteras. Tänk tanken att det vore kristna, judar, kommunister eller någon etnisk grupp som hotades på samma sätt.

Men troligen inser även Ugandas president Museveni att dödsstraff för homosexuella skulle kosta honom betydligt mer än det smakar. Tyvärr kommer nog situationen för homosexuella att fortsätta vara mycket, mycket svår i Uganda. Men inte svårare än att opinionen i Europa tycker att det är ok att fortsätta skicka bistånd. Så cyniskt ser det nog ut, tyvärr.