Att den kinesiska staten försöker kväva de röster som vill ha ökad demokrati är förstås inget nytt. Men utvecklingen i arabvärlden gör att det finns skäl att fråga sig hur länge statens grepp om medborgarna kan bestå.

Resningarna i Nordafrika och Mellanöstern visar att när den utbildade medelklassen i ett land växer så ökar trycket på demokratisering. Att det finns en koppling mellan demokrati och en sådan medelklass är välkänt för statsvetarna. Auktoritära stater kännetecknas ofta av att den stora massan saknar resurser och utbildning, medan en liten elit upprätthåller – och gynnas av – den rådande ordningen.

För Kina är det givetvis inget alternativ att hindra unga människor från att skaffa sig högre utbildning. Det krävs ingenjörer, ekonomer och forskare om Kina ska kunna mäta sig med andra industrinationer i framtiden. Och med en växande utbildad samhällsklass följer krav på medborgerliga rättigheter som yttrandefrihet och demokrati.

Bilden av Kina som ett land där kommunistpartiet håller befolkningen i ett järngrepp genom censur och förföljelser av oliktänkande stämmer inte heller helt. Kinaexperten Johan Lagerkvist (Världspolitikens dagsfrågor 2010/8) har beskrivit hur partiet försöker gå balansgång: Å ena sidan är ett internet med något mått av frihet en ekonomisk nödvändighet i en globaliserad värld. Å andra sidan kämpar partiet för att behålla kontrollen över vad som försiggår på nätet. Men är det i längden möjligt att vinna den kampen?

Den kinesiska it-muren har sprickor och det finns tecken på en stigande folklig misstro mot staten. The Economist rapporterade nyligen om hur befolkningen i Zhejiangprovinsen dels vägrade att välja en av kommunistpartiet förordad ledare, dels mot myndigheternas tillrådan hamstrade salt efter kärnkraftsolyckan i Japan. Internet ska ha spelat en roll för båda dessa ”protestaktioner” på gräsrotsnivå – och i båda fallen led staten ett propagandanederlag.

Små tecken förvisso, men de pekar ändå på att kommunistpartiet inte i längden kommer att kunna upprätthålla total kontroll över Kinas befolkning och deras aktiviteter på internet. Det går inte att säga hur länge det dröjer innan missnöjet i Kina når en kritisk massa. Men internet, mobiltelefoner och videokameror gör sannolikt att även kineserna, när den dagen kommer, blir mycket svåra att stoppa.

Niclas Ericsson (krönika för Corren, 7 april, 2011)

Google stärker sin ställning på ständigt nya affärsområden. När Facebook växer ger man sig in på samma arena genom Google Profiles, när allt fler börjar använda telefonitjänsten Skype skapar Google en motsvarande funktion inom ramen för sin e-posttjänst Gmail. Genom Android, ett operativsystem för mobiltelefoner, har Google framgångsrikt tagit marknadsandelar från Apples iPhone. Och Google tvekar inte att använda sin särställning som sökmotor till att tränga undan konkurrenter på andra områden.

Ett annat världsledande amerikanskt företag, Oracle, visar samma gökunge-tendenser. Bolagets ursprungliga produkt var mjukvara för databaser, men de senaste fem åren har Oracle köpt upp 66 it-bolag, enligt en summering i New York Times för någon månad sedan. Företaget gjorde förra året en vinst på 26,8 miljarder dollar och siktar mot att öka sin vinst till 100 miljarder dollar.

Genom uppköp har Oracle även börjat skaffa sig kontroll över hårdvaran, i första hand servrar. Sitt järngrepp om allt fler områden använder Oracle till att bygga ihop paket, omfattande affärslösningar som omfattar både hårdvara och mjukvara. Vissa företag befinner sig redan idag i en situation där Oracle har köpt upp varje teknologibolag vars tjänster eller produkter företaget använder. Det ger Oracle en dominans som kan jämföras med en monopolställning.

Google och Oracle är exempel på en problematisk utveckling. Monopol och oschyst konkurrens är varken bra för konsumenterna eller för marknaden – det är bakgrunden till att vi har konkurrenslagstiftning.

Det finns också politiska implikationer när företag skaffar sig världsdominans. Google har blivit en spelare i världspolitiken, exempelvis genom sina relationer med den kinesiska staten vars censurpolicy på internet man har hjälpt till att upprätthålla. Problemet går djupare än så, eftersom information är makt – och både Google och Oracle sysslar med information. Kan vi lita på att dessa företag, när de en gång har uppnått världsdominans, inte frestas att missbruka den information de har tillgång till?

Frågan är om europeisk och amerikansk konkurrenslagstiftning förslår när det gäller att stävja utvecklingen att ett fåtal företag dominerar internet – och därmed hela världen.

Niclas Ericsson

Pirater utan vind

Fildelning blev 2006 en fråga som skakade Sverige och fick riksdagspartier att krypa för finniga, dataspelande tonåringar. Så sent som 2009 vann Piratpartiet ett mandat i valet till Europaparlamentet. Men efter ett kritiserat försök till försäljning av sajten The pirate bay har fenomenet tappat sin hjältegloria. Stödet för Piratpartiet viker. Och häromdagen lades lobbyorganisationen Piratbyrån ner.

Så snabbt vänder politikens vindar. Och i det här fallet har de vänt i rätt riktning.

Tyvärr verkar det som om Piratbyrån lades ner för att en av eldsjälarna bakom har gått bort. Ett dödsfall är som regel något mycket beklagligt. 

Dödsfallet är också anledningen till att jag blivit uthängd – det antyds helt enkelt att jag skrev som jag gjorde för att avsiktligen kasta skit på den döde. Det är verkligen en olustig anklagelse – men är den inte rätt långsökt? En av grundarna till Piratbyrån intervjuades av TT och sade inte ett ord om något dödsfall. Så hur kunde jag veta det? Och om jag hade för avsikt att smutskasta en död människa, uttrycker jag mig inte väldigt kryptiskt?

Påståendet att vinden har vänt i fildelningsfrågan står jag för. Och jag är personligen övertygad om att det är anledningen till att Piratpartiet har tappat så mycket väljarstöd. Även om Piratpartiet har andra frågor på agendan, så är jag övertygad om fildelningsfrågan var viktig för många. Och inte längre är det.

Ett antal personer har nu begärt att jag ber om ursäkt. Jag vet inte. Det vore på något sätt att erkänna att jag har gjort något kränkande, vilket jag har svårt att se att jag har. Det är mitt jobb att kommentera politik – och det var det jag gjorde. Dödsfallet som hänger ihop med frågan känner jag inte till och har inte heller kommenterat. Jag beklagar det ändå.

Intressant krönika om troll

Eftersom jag inte alltid gillar det ni/du skriver kan jag alltså komma upp och pissa på ditt skrivbord och du tycker det är ok – menar du!? Eller är det bara när det inte gäller dig?
Din krönika föder ju närmast terroristaktiviter – det verkar som man kan göra ”vad som helst” bara det är lite putslustigt. Dödshot är ju mindre roligt men det blir ju så i förlängningen naturligtvis. Och du hejar på och uppmuntrar detta genom din krönika. Och vem avgör vilka som skall råka illa ut nästa gång? En mob på nätet? Och vem blir offret – Kommunisterna, aktivisterna, moderaterna eller kanske till och med anarkisterna.

Du borde nog ha någon som övervakar vad du skriver. Vad du tänker och säger privat är ju en sak, men nu framför du detta i en opinionsbildande tidning.
Jag tror säkert du har rättfärdigat detta mycket ordentligt, men det innebär ju inte att du är mindre farlig för det.

Mvh anonym

Mitt svar till ”anonym”:

Hej och tack för din respons!

Operation Slickpubes inträffade i januari 2009, videon finns på internet. Agent Pubeit, som utförde aktionen, blev en superkändis bland internet-trollen.

I dag är trollen på allas läppar, genom trenden att byta namn på Facebook-grupper i syfte att provocera. Den som går med i en grupp som heter ”3 kr per medlem till hjärt- och lungfonden” kan plötsligt upptäcka att den bytt namn till ”Vi som vill ha sex med våra barn”. Ju argare folk blir, desto mer skrattar trollen.

Agent Pubeits aktion var ett led i ett långdraget krig mot scientologkyrkan, som startades i januari 2008 av ett nätverk som kallar sig Anonymous och som till stor del består av troll. Kriget pågår fortfarande och går under namnet Project Chanology.

Upprinnelsen var en video som läckte ut på internet. I den säger en lyrisk Tom Cruise bland annat att scientologer är de enda som verkligen kan hjälpa andra vid en svår olycka. Videon provocerade Anonymousanhängare så mycket att man släppte en egen video: Message to Scientology. Medan kameran sveper över en hotfull himmel förkunnar en domedagsröst att Anonymous ska förvisa scientologerna från internet. Nästan fyra miljoner människor har sett videon på YouTube. Manifestationer mot scientologkyrkan har följt över stora delar av världen, även i Stockholm, Göteborg och Kristianstad.

Men Anonymous gick längre än så. Man genomförde dödshot och lyckades tidvis stänga ner scientologernas sajter. Ett par medlemmar har dömts för dessa lagbrott.

Anonymous krig mot scientologerna är en unik berättelse om vilka former en proteströrelse på internet kan ta. Tag en dos rättfärdigt syfte – åtminstone för oss som ser scientologerna som en sekt som exploaterar sina medlemmar – och en dos laglöshet. I det här fallet kryddat med ett stort mått kiss och bajshumor.

Den som förfasas över trollen på internet bör ta med i beräkningen att deras upprorsanda faktiskt kan vara fruktbar. Anonymous och trollkulturen är ett slags it-generationens svar på punkrock. Agent Pubeit ville med sin aktion påminna om rörelsens rötter: Kriget mot scientologerna startades av troll, inte av laglydiga demonstranter.

Sannolikt kommer intressanta saker att födas ur trollkulturen. Politiker, pr-byråer och trendspanare bör hålla ögonen öppna. Och är det egentligen det sämsta att bekämpa sina fiender med en grotesk form av humor? Det gjordes redan av Jonathan Swift på 1700-talet.

Trollen kan vara framtidens opinionsmakare. Rykten säger att Anonymous nästa mål är Kinas regering och dess censur på internet.

Fotnot: Anonymous har fått sitt namn av att ”anonymous”, alltså ”anonym” på svenska, är en typisk signatur när ett troll postar ett inlägg på ett internetforum.

Trots att det inte finns något som helst vetenskapligt samband mellan autism och vaccinering av barn väljer allt fler amerikanska föräldrar att avstå. Resultatet är att mässling, kikhosta och andra barnsjukdomar som nästan har utrotats i västvärlden har fått ett uppsving i USA.

Det har förekommit dödsfall i hjärnhinneinflammation och Hib-sjukdom som med stor säkerhet hade kunnat undvikas om barnen hade varit vaccinerade. Antalet fall av mässling, som i svåra fall kan leda till döden, fördubblades 2008 jämfört med året före i USA.

Hur gick det så snett?

Ett avgörande skäl är att symptomen på autism visar sig i precis den ålder när det är lämpligt att ge MPR-vaccinet. Orsakerna till autism är troligen genetiska. Men om ett barn visar de första tecknen på autism kort efter en injektion av MPR-vaccinet är det lätt för en förtvivlad förälder att dra sina egna slutsatser. Helt utan stöd i vetenskapen.

Om det sedan finns andra föräldrar som har dragit samma slutsats och organiserat sig i olika forum på internet – då kan man få vatten på sin kvarn. Kanske känns det lättare att klandra vaccinet än sitt genetiska arv.

Internet gör att vem som helst kan utnämna sig till expert, söka sin egen information och pussla ihop den efter bästa förstånd.

Dessutom kan information sprida sig viralt på internet. Modellen ser ut så här: Om du ser något som gör ett starkt intryck på dig på internet så kommer du att föra det vidare till kanske fem personer till. Dessa pratar med ytterligare fem var, som pratar med ytterligare fem var – och så vidare. På några dygn kan ett youtubeklipp nå halva världen. På några timmar kan man organisera en demonstration på Twitter.

Även rykten och osanningar sprider sig viralt på internet. De får ett eget liv och är kanske ännu svårare att utrota än mässling.

I Sverige är trenden att avstå från MPR-vaccin bruten. Den blev synlig första gången i samband med en artikel som publicerades 1998. År 1999 sjönk andelen MPR-vaccinerade barn i Sverige till 88 procent – en farligt låg siffra. Redan året efter hämtade den upp sig och är nu över 96 procent, en god nivå.

Men svenskar är inte immuna mot fabricerade sanningar på internet. Det såg vi senast i samband med influensan A(H1N1). Många unga vägrade vaccinera sig på grund av ett videoklipp på YouTube som påstods visa en kvinna som efter att ha fått vaccinet började gå baklänges. Andra osakliga rykten som florerade var att vaccinet orsakade sterilitet. Propagandan mot A(H1N1)-vaccinet var bitvis ganska lik kampanjen mot vaccinering av barn. En avgörande likhet är påståendet att den profithungriga och samvetslösa läkemedelsindustrin skulle ha skapat farliga vacciner i rent vinstsyfte.

Även på svenska sajter som diskuterar barn och vaccination kan man hitta tvivlare: ”Det behövs saklig information i den hätska ton som har spritt sig från vaccinförespråkarna – jag begriper inte varför de känner sig så hotade?” (www.alltforforaldrar.se)

Ett försök till svar: Kanske blir tonen upphettad för att vaccinförespråkarna kämpar för att rädda barns liv undan människor som av ren dumhet vill sätta dem på spel?

Krönika för Corren 23/1 2010.

Nicholas Carr skriver på sin blogg att det inte ligger någon idealism bakom Googles hot att lämna Kina, utan krassa ekonomiska överväganden. Ytterst handlar det om att Google utsatts för it-spionage av Kina och fruktar att det på sikt ska skada företagets trovärdighet när det gäller integritet. Om Google inte kan skydda sig från kineserna, går min information då säker om jag använder Googles tjänster? Carr tror att företaget är oroade att kunderna ska börja ställa sig den frågan.

En sak håller jag med båda författarna om. Jag tror inte en sekund att Googles hot om att lämna Kina har någon etisk grund.

Jag gick vidare och resonerade kring att nya konspirationsteorier tycks få oväntat starkt stöd bland unga svenskar. Bland annat har ett rykte om att man kan bli steril eller (håll i er) börja gå baklänges av vaccinet mot svininfluensen gjort att många unga vägrar vaccinera sig.

Nu blev visserligen inte svininfluensan så kraftfull som väntat. Men desto kraftfullare blev reaktionerna på mina två krönikor om internet. Både positiva och negativa. Eftersom jag kommer att återvända till ämnet här på bloggen och i kommande krönikor bestämde jag mig för att återpublicera lite ”gammal skåpmat” först, så att mina läsare kan hitta dessa krönikor.

Det jag påstår är i korthet att internet, trots sina välsignelser, också rymmer faror. Många gräver själva fram information och ifrågasätter auktoriteterna. Det är förstås en sund princip. Men inte när den mynnar ut i konspirationsteorier som saknar grund, som att läkemedelsbolagen har skapat svininfluensa-viruset enbart för att tjäna pengar och inte bryr sig om ifall det är farligt för dem som tar det. Då blir nätets förmåga att inspirera alternativa världsbilder plötsligt samhällsfarlig.

Allt fler unga lyssnar mer på sina kompisar på Facebook och Twitter än på sina föräldrar, på konventionella nyhetsmedier och samhällets experter i form av läkare, vetenskapsmän och myndigheter. Det vågar jag påstå är ett faktum. Och går den utvecklingen för långt är den faktiskt problematisk.

När jag läste läsarnas reaktioner på mina två krönikor slog det mig att internet har blivit lite grann som EU. Många verkar ha fastnat i för eller emot, ja eller nej. Och då kan man få höra människor resonera ungefär som om alla problem i världen beror på EU. Eller som om internet (eller EU) är lösningen på alla världens problem. Men så är det naturligtvis inte.

I båda fallen är ju frågan hur vi använder EU (eller internet) på ett vettigt sätt. Hur undviker vi de potentiella problemen? Vad ska vi ha EU (eller internet) till? Och vilka möjligheter bör kanske begränsas?

Jag är självklart positiv till den enorma informations- och kommunikationsrevolution som internet har inneburit. Den kan knappast överskattas. Men hur är det med den demokratiska revolution som många förutspådde? Visionerna var högtflygande i internets barndom (jo, jag var med då) men har de över huvud taget infriats? Jag syftar på visionerna om cybervärlden som en ny, fri och på alla sätt bättre värld som skulle dra med sig den ”verkliga” världen i en global revolution.

Klart det har blivit en del framsteg för frihet o demokrati, som till exempel bättre möjligheter i diktaturer att kunna ta del av ocensurerad information och kommunicera med omvärlden. Men de potentiella farorna – större genomslag för politisk extremism, ökad tillgång till illegala läkemedel, knark och dopingpreparat, en blomstrande ”marknad” för konspirationsteorier, osv  – diskuteras sällan. Åtminstone sällan av liberala personer vars utgångspunkt är att internet är en välsignelse på de flesta sätt. Så det ämnet kommer jag att återvända till.

Samtidigt växer floran av konspirationsteorier, som till exempel att svininfluensan har skapats av läkemedelsföretagen och att 11 september-attacken var iscensatt av USA:s regering.

Min krönika väckte starka reaktioner. Somliga har uppfattat min kritik som riktad mot internet självt. Det vore förstås fel. Precis som luften knappast har ansvar för vilka radiosändningar den bär fram, eller papperet bör ställas till svars för alla dumheter som sätts i pränt kan inte internet som sådant dömas ut.

Internet kryllar av korrekt information. Den kommer ofta från myndigheter, organisationer eller nyhetsredaktioner. Och ibland även från bloggare och oberoende nätsajter.

Ändå finns här ett problem. Friheten på internet gör att vilken galning som helst kan lägga upp en försåtlig blogg full av felaktigheter. Kanske med avsikten att sprida propaganda, kanske bara grundad i okunskap.

Internet är på vissa sätt jämlikt. Det har tagit ifrån medier och makthavare formuleringsprivilegiet. Alla kan göra sin röst hörd. Det finns en positiv sida av det – och en negativ. Information är inte jämlik. Vissa saker är sanna, andra är falska och däremellan finns ett gränsland där sanningshalten kan vara svår att bedöma.

Jag ifrågasätter om ungdomar i Sverige har de kunskaper i källkritik som krävs för att skilja bra källor från dåliga på nätet. Hur skulle man kunna göra annat när majoriteten av de gymnasieungdomar som får i uppgift att läsa om Förintelsen på internet tycker att sajterna som förnekar Förintelsen har högst trovärdighet (se min krönika 9/11)? Eller när många unga vägrar att vaccinera sig mot svininfluensan på grund av ett rykte att man kan bli steril – vilket helt saknar grund?

När unga människor tror mer på ”snacket” som går bland kompisarna på Twitter än på läkare och professorer, då handlar det inte längre om ett sunt ifrågasättande av auktoriteter.

Reaktionerna på min krönika hävdade också att det är mediernas fel att unga vänder dem ryggen. Jag tror inte på den förklaringen. Så mycket sämre har inte nyhetsförmedlingen blivit de senaste åren att det kan förklara en stor förändring bland 20-åringar. Varför i så fall inte även bland äldre?

Nej, i första hand måste skolan utbilda unga så att de kan hantera informationsfloden på internet. Källkritik måste lyftas som skolämne.

Kanske spökar här även den så kallade flumskolan. Där är det ibland viktigare att vara aktiv och delaktig än att ha några mätbara kunskaper. Kanske finns det unga som tror att det är viktigare att de bildar sig en egen uppfattning, än om de har rätt eller fel?

Men allt är inte relativt. Sanningen gör skillnad. Kalla mig gärna elitist, men jag tror inte att Twitter, Youtube och Facebook är rätt ställe att leta efter den.