Maria Wetterstrand och Peter Eriksson (MP) kommer att avgå som språkrör oavsett om de sitter som ministrar i en rödgrön regering. Partistadgarna säger att man inte får sitta längre än nio år och det betyder att 2011 ska de gå. Intressant att fundera på om det kommer att försvaga partiet. Förmodligen inte så farligt om de sitter i regering – men om MP är i opposition 2011 så kan det bli en smärre katastrof om språkrören byts ut.

Lars Ohly (V) lär nog sitta kvar oavsett valresultat. Han har varit stabil, är inarbetad. Vänsterpartiet har inte någon tradition av att byta ut partiledaren när det går knackigt, och det har det ju gjort i många val för V. Sedan är det nog inte så lätt för V att hitta en ledare som kan hålla samman dem längst ut till vänster och dem som strävar mot den politiska mitten.

Mona Sahlin (S) kommer sannolikt att få gå vid en valförlust. S och vänsterblocket har ett närmast ointagligt försprång i mätningarna. Det vore faktiskt sensationellt om de lyckades sumpa det. Samtidigt är Sahlin de rödgrönas akilleshäl just nu. Hon är helt enkelt inte populär, varken bland de egna eller bland folk i allmänhet. Inte ens en majoritet bland de som röstar på S vill att hon ska bli statsminister (hur de nu får ihop det). Om det rödgröna blocket inte skulle bli större än alliansen så är risken överhängande att Mona Sahlin personligen skulle få ta smällen.

Fredrik Reinfeldt (M) sitter nog kvar – om han vill. Den förändring av partiet som Reinfeldt har åstadkommit är historisk. Det handlar om en ny politisk linje som också har fört Sverige in på nya vägar (vad man tycker om de vägarna är en helt annan sak). Så även vid en svidande valförlust kommer partiet givetvis att vilja ha honom kvar. Hur pigg han själv är på att gå från fyra år vid makten till fyra år i opposition är inte lätt att säga. Men det skulle trots allt förvåna om han valde att lämna över ledarskapet.

Jan Björklund (FP) sitter nog säkert oavsett valresultat. Det finns nog inget annat aktuellt namn inom Folkpartiet. Björklund har varit bra i medierna och skött skolfrågorna utmärkt. Man skulle till och med kunna se honom som ett statsministerämne (beroende på vad det blir för typ av regeringsbildning efter valet, givetvis). Om Folkpartiet skulle gå tillbaka i valet 2010 så är det svårt att säga att det beror på att partiet gjort några direkta fel. Tvärtom, faktiskt. Man har skött sina områden väl.

Göran Hägglund (KD) sitter nog ännu mer säkert. Inte ens om partiet åker ur riksdagen, tror jag att Hägglunds ställning är hotad. Det är svårt att inte tycka att han är rätt sympatisk, även om man inte sympatiserar med partiet. Och Kristdemokraterna är vana vid att det går upp och att det går ner. Det har stått dem dyrt att sitta med i en mittenregering med alla de kompromisser det innebär. Rätten till abort har utvidgats. Könsneutrala äktenskap har genomförts. Det går inte att lasta Hägglund för det. Ett litet parti kan inte alltid få sin vilja igenom ens om det sitter i regeringsställning. Personligen skulle jag inte bli förvånad om Hägglund stannar lika länge på posten som partiledare som Alf Svensson gjorde. Då pratar vi om en femton tjugo år till.

Maud Olofsson (C) sitter nog ännu mer löst än Mona Sahlin. Då syftar jag på att mätningarna ger de rödgröna ett rejält försprång. Det är troligt att det slutar illa för alliansen och Centerpartiets siffror ser inte heller något vidare ut. Om det rödgröna blocket vinner så sätter jag min gamla hatt på att det kommer att väckas frågor om Olofssons ledarskap. Om hon klarar att rida ut en sådan storm är en annan sak. Tuff kan hon nog vara, men har hon stödet? Maud Olofsson har inte gjort bra ifrån sig som minister. Hon var blivit orättvist kritiserad för sina insatser för Saab. Men när det gäller företagarpolitiken har för lite hänt. Och det har dröjt för länge. Dessutom har Maud Olofsson drivit på en radikal förändring av sitt parti, från konservativt lantbrukarparti till nyliberalt företagarparti med en Stureplansfalang. Det är förstås ok (personligen tycker jag det är utmärkt) så länge det går bra. Men just nu ser det ut som om förändringen har blivit något av ett misslyckande. Då vore det logiskt om man byter ut partiledaren för att ta nya tag efter en valförlust.

Det är mot den bakgrunden man bör se kritiken som riktas mot Maud Olofsson. Det finns något hyenaartat över den. När hyenorna har hittat det svaga djuret så kastar sig alla över det och river och sliter. Jag tror däremot inte att det har att göra med kön, varken i Maud Olofssons fall eller i Mona Sahlins fall. Bland de mest framgångsrika partiledarna just nu finns ju även Maria Wetterstrand.  Och det starkaste alternativet till Mona Sahlin är ju en annan kvinna, Margot Wallström. Sist en politiker kritiserades så hårt i medierna och internt att det till slut lede till avgång så var det en man – Lars Leijonborg. Att försöka förklara varför det går dåligt för vissa politiker med vilket kön de har håller inte. Mediernas (och medmänniskornas?) logik att sparka på den som redan är på väg att falla kan däremot avgöra en politikers öde ibland.

Det stämmer förstås. I det här fallet var det väl särskilt uppenbart att det blev orimligt. De duktigaste kvinnorna fick stå tillbaka för ungefär lika duktiga män när platserna inte räckte till på bland annat veterinärutbildningen. Trots att reglerna kom till för att främja kvinnors ställning, inte mäns.

Hoppsan. Inte blir saken sämre av att det var den förra S-regeringen som skapade dessa sjuka regler.

Men att konstatera att kvotering är fel är egentligen att göra det väl enkelt för sig. Jag hoppas att det här exemplet ska leda till en tydligare debatt när det gäller jämställdhet. Enligt mig visar det aktuella exemplet inte bara att kvotering som metod leder fel. Det är också målet – lika utfall – som är galet.

Jämställdhetspolitik bör främst handla om lika möjligheter. När det gäller utbildning ska det vara samma rätt till utbildning och studielån för båda könen. Samma antagningsvillkor. Finns det några påtagliga hinder som gör att män eller kvinnor – eller invandrare eller handikappade eller barn till låginkomsttagare – inte pluggar vidare så bör politiken försöka ta bort de hindren. Sedan bör det räcka.

Det är klart att det kan vara vettigt att mäta utfallet. Men om kvinnor föredrar veterinärsyrket medan män hellre blir till exempel ekonomer (eller lastbilschaufförer) så… ja, vad är egentligen problemet?

Tanken på ett samhälle där det ska vara exakt hälften kvinnor och hälften män i varje yrke är lite skrämmande. Inte skrämmande som ideal, som referenspunkt eller som tankelek. Men det blir skrämmande om staten börjar ta på sig att genomdriva en sådan modell. Förmodligen krävs en totalitär stat för att få lika utfall mellan män och kvinnor i allt. (För idrottens värld får man nog göra ett undantag – inte ens en totalitär stat kan skapa lika utfall där.)

Det behövs en tydligare och mer ideologisk debatt om de här frågorna. Mona Sahlin vill ju göra jämställdhet till en valfråga. Men vad är det för jämställdhet hon vill ha? Jo – lika utfall. Hon vill att staten ska kunna gå långt för att driva igenom det. Hon och hennes partikamrater låg bakom högskolans absurda särbehandling. Så ser S idéer om jämställdhet ut. Det vore bra om det blev tydligt.

En annan sida av saken är att den tydliga trenden inte är att kvinnor som grupp blir allt svagare, även om man kan tro det när man hör exempelvis Gudrun Schyman. Istället är kvinnorna framtidens folk. De har bäst betyg och fler kvinnor skaffar sig högre utbildning. Även på högskolan klarar de sig bättre.

Det är alltså fullt tänkbart att män är morgondagens stora förlorare. När de sista överbetalda industrijobben lämnar landet kommer också lönestatistiken att förändras. Kvinnors högre utbildning kommer på sikt att leda till att de även blir den ekonomiskt starkare gruppen. Det är min övertygelse – och statistiken pekar i den riktningen. Jag tror inte ens det kommer att dröja särskilt länge – vänta bara och se hur lönestatistiken kommer att förändras så fort 1940-talisterna har lämnat arbetslivet.

Frågan är då, kommer de som idag kämpar för lika utfall mellan män och kvinnor att fortsätta kämpa då? Men istället kämpa för männen? Jag tror inte det. Därför bör det de kämpar för egentligen inte kallas för jämställdhet.