Det var i september förra året, som jag och en grupp svenska journalister blev guidade av en student, Agi Venkeit, en tjej i 25-årsåldern. Vi körde runt i buss medan hon förklarade. Försökte förklara. 19 300 människor lever i ständig rädsla i Sderot. Hur beskriver man det livet?

Agi berättade att hon inte hade haft en aning om den verklighet som råder i Sderot när hon flyttade dit för att studera på stadens högskola för några år sedan. Chocken var inte främst raketerna, utan att så lite rapporterades om situationen i medierna. Det är sällan någon dör av kassamraketerna i Sderot. De är varken träffsäkra eller kraftfulla. Men det betyder inte att de är ofarliga. En raket som skrämmer skiten ur en hel familj blir inte ens en notis när så många mer dramatiska händelser inträffar i Mellanöstern. Och när familjen har vaknat natt efter natt av raketer som slår ner i närheten börjar nerverna svikta. Barnen kissar på sig och drömmer mardrömmar. De vuxna får sömnsvårigheter och börjar knapra piller. Vissa får svårt att klara sina jobb.

Bit för bit trasas livet sönder av rädslan.

Det jag minns tydligast var skyggheten hos Agi. Hon pratade snabbt och liksom frånvarande, såg oss nästan aldrig i ögonen. Hon ville så gärna att vi skulle förstå, men anade att vi inte gjorde det. Kanske undrade hon rent av om våra sympatier låg hos den andra sidan – hos dem som skjuter iväg raketerna. Hon pekade ut lekplatsen som byggts om så att klätterställningen i form av en slingrande orm också tjänstgjorde som skyddsrum. Under de glada färgerna var den av armerad betong. Hon berättade att många barn förblev sängvätare långt upp i åldrarna. Att 60 procent av befolkningen gick på lugnande medel. Att det var svårt att genomföra undervisningen på hennes skola för att lektionerna hela tiden avbröts av bomblarmen.

Hon försökte beskriva känslan när larmet går och man vet att man bara har ett visst antal sekunder – jag har glömt bort hur många, kanske tjugo – att sätta sig i säkerhet. Den upplevelsen av panik präglar hela livet i Sderot. Och befolkningen där upplevde då, i september 2008, att de var bortglömda av alla. Den egna regeringen såväl som världsopinionen. Deras raserade liv var en icke-händelse som bara pågick utan att någon tog notis. I tankarna har jag återvänt dit många gånger, efter Israels offensiv i Gaza.

Den brutala markoffensiven, med så många civila palestinska dödsoffer, kan inte försvaras. Och situationen för invånarna på Gaza var naturligtvis minst lika svår som för invånarna i Sderot, redan före anfallen.

Men rädslan för raketerna är förklaringen till att Israel går så hårt fram. Att leva i ständig rädsla urholkar själen. Till slut kan man vara beredd till vad som helst. Om det vore mina barn, eller dina, som vaknade svettiga av mardrömmar; om det vore vår livsglädje som dag för dag maldes ner – hur långt skulle vi vara beredda att gå för att få ett slut på terrorn?

Det är omöjligt att svara på utan att ha levt i skräck i åtta år. Men innan man fördömer Israels övervåld i Gaza bör man åtminstone ha försökt.

Niclas Ericsson (krönika för Corren)