Sedan partiet bildades 1988 har det stadigt gått framåt, från 1.118 röster i sitt första riksdagsval till 162.463 röster i valet 2006, vilket motsvarade 2,93 procent.

Man kan lätt få för sig att Sverige är på väg att fogas till en rad europeiska länder där främlingsfientliga partier har skaffat sig ett stabilt fotfäste i politiken – att SD skulle vara här för att stanna. Men det finns också goda skäl att tro att SD, även om de kommer in i riksdagen, kommer att bli en historisk parentes. Tvärtemot vad man kan tro minskar främlingsfientligheten i Sverige, i synnerhet bland de yngre. Marie Demker vid Göteborgs universitet har sedan 1993 undersökt svenskarnas attityd till invandring i en av landets mest omfattande enkäter, SOM-undersökningen. Hösten 1993 svarade till exempel 25 procent att de inte skulle tycka om att få en invandrare från en annan del av världen ingift i familjen. 2009 hade bara 12 procent den attityden – en halvering. Samma tendens finns i synen på hur många flyktingar Sverige ska ta emot.

Egentligen är utvecklingen logisk. Vi har fler svenskar med utländsk bakgrund i dag än 1993. De flesta är givetvis helt integrerade och arbetar, studerar, hämtar och lämnar på dagis eller deltar i politiken på samma villkor som alla andra. Självklart skapar detta i första hand förståelse och tolerans.

Det finns undantag från denna regel, orter som Landskrona, där SD är starkt just på grund av en stor andel invandrare. Men faktum är att toleransen i vårt land har ökat och att det ser ut att fortsätta på den vägen. Integrationen kommer inte av sig själv, men den kommer. Bilden av Sverige som ett segregerat land där invandrare isoleras i förortens utanförskap beskriver bara en sida av verkligheten.

Åldersstrukturerna i Sverige och Europa gör också att vi inom något årtionde kommer att behöva mer arbetskraft när hela den generation som föddes på 1940-talet har lämnat arbetslivet. Erfarenheter från 1960-talets Sverige och även från andra länder visar att integrationen under sådana omständigheter kan gå mycket fort. Den som har ett arbete lär sig snabbt språket och den som bidrar till landets tillväxt är som regel mycket välkommen. Utrymmet för främlingsfientlighet kan komma att minska snabbare än vi anar.

Ofta görs jämförelser med våra grannländer Danmark och Norge. Dansk folkeparti fick 13,8 procent av rösterna i det senaste valet och har som stödparti stort inflytande över politiken. Fremskrittspartiet fick 22,9 procent av rösterna i valet 2009. Båda dessa partier är främlingsfientliga, men SD:s möjligheter att bli lika framgångsrikt är närmast obefintliga. Fremskrittspartiet är ett brett populistiskt parti som vill avskaffa onödiga lagar, dyr byråkrati och sänka skatterna. De har fler ben att stå på än invandringsfrågan. Även Dansk folkeparti har växt fram ur en bred, högerliberal populism. SD har i stället sina rötter i den rasistiska organisationen Bevara Sverige svenskt, där en del medlemmar även var nazister.

Ett parti som bara har en viktig fråga på sin agenda kan ha svårt att samarbeta med andra. Om SD inte får verkligt inflytande över just invandringsfrågan har samarbetet inget större värde för partiet och dess väljare. Och inflytande på det området är precis vad inget svenskt riksdagsparti har råd att ge dem. Det finns helt enkelt inte något brett stöd hos svenska folket för en politik som går ut på att kasta ut invandrarna.

Om SD kommer in i riksdagen den 19 september kan det bli ett genombrott för främlingsfientliga tankar som riskerar att vinna en ny legitimitet. Men det kan faktiskt också bli början till slutet för partiet.

Niclas Ericsson (ursprungligen skriven för Dagens Nyheters ledarsida)

De som är emot ett förbud hänvisar till religionsfriheten. Men religionen står inte över staten när det gäller hur man får klä sig på offentliga platser. Man kan dessutom ifrågasätta om slöjan verkligen är påbjuden av islam – om det råder delade meningar. 

De som vill ha ett förbud hänvisar till kvinnans ställning i samhället och ser slöjan som ett förtryck. Men vem ska avgöra om slöjan är förtryck eller frihet för dessa kvinnor? Kanske gör de det bäst själva.

Den som vill stärka kvinnans ställning borde kunna hitta mer angelägna frågor att driva; våld mot kvinnor, lönediskriminering, sexhandel. Sett ur ett sådant perspektiv är slöjan trivial.

Så vad döljer sig bakom slöjdebatten?

Givetvis handlar det om vår tolerans – om hur mycket plats en främmande kultur ska få ta på vår kristet sekulära hemmaplan. Det handlar också om populism. Politiker som förbjuder slöjan flirtar med en känsla av att slöjor, moskéer, böneutropare och minareter inte hör hemma här. Främlingsfientlighet? Ja, kanske. Eller bara ett slags vardagsintolerans, besläktad med Jantelagen. Den som bryter av provocerar.

Förbudspolitikerna vill framstå som handlingskraftiga. De drar en gräns: Hit men inte längre. De är givetvis inte emot muslimer – det vore ju rasism. De är bara emot själva slöjan. För kvinnornas skull och av säkerhetsskäl. Och med de grumliga tankarna vinner de röster. Det är det som gör slöjdebatten så förljugen.

Debatten borde handla om vilket samhälle vi vill ha. Att staten börjar lägga sig i hur individer klär sig – är det en väg vi vill slå in på?

Det är principiellt i sin ordning att arbetsgivare eller offentliga institutioner som universitet ställer klädkrav. Att staten gör det är ett maktmissbruk och ett litet steg mot totalitarism. Debatten borde också handla om hur Europa ska förhålla sig till islam i ett större perspektiv.

I Sudan fängslades en kvinna förra året för att ha burit långbyxor. I Iran är läget betydligt värre. Där planerar regimen nu hårdare tag mot de kvinnor som bryter mot reglerna om anständighet och klädedräkt.

Ska Europa verkligen gå in i ett ställningskrig i denna fråga? Det blir kvinnorna i den muslimska världen som i så fall får ta smällen.

Och genom att införa förbud mot slöja förlorar vi européer våra bästa argument mot slöjtvång. Ingen idé att hädanefter försöka tala med Iran om tolerans eller individens okränkbara rättigheter inför staten.

Ayatollorna kommer att svara att de gör ju bara samma sak som vi i Europa, fast utifrån sina värderingar. Ett förbud mot slöjor i Frankrike och Belgien betyder ett – noll till Iran.

Niclas Ericsson (krönika för Corren, 24 maj 2010)

Isobel Hadley-Kamptz skriver på sin blogg att SvD:s artiklar är ett bra exempel på det Dilsa Demirbag-Sten skriver om:
Att muslimer utmålas som djupt troende, svartskäggiga och fundamenalistiska män i svenska medier. Kring detta har det debaterats på Twitter, på Hadley-Kamptz hemsida och även av andra bloggare (läs här en riktigt elak, men kanske lite rolig vänsterkommentar från bloggaren Roya).

Debatten handlar alltså om vilket som är <em>det rätta sättet</em> att bekämpa islamofobin. En fråga om ortodoxi, helt enkelt. Vilken är den rätta läran?

Mitt aktuella exempel är bara ett i mängden, och jag vill verkligen inte peka ut just de nämnda debattörerna som några bovar i dramat. Men det är ändå mitt intryck att det läggs mer krut på metadebatten än på debatten med Sverigedemokrater och islamofober. Många som inte är islamofober och Sverigedemokrater tycks alltså vara rörande överens om en mycket märklig tes:
Att problemet är de andra som precis som de själva vill göra något åt främlingsfientligheten. Inte främlingsfientligheten själv, så vitt jag förstår. Inget verkar vara så förfärligt som att någon vill bemöta främlingsfientligheten på fel sätt.

Jag håller inte med om det. Jag tycker det är dags för alla som vill ha ett tolerant samhälle där människor får plats oavsett hudfärg, ras, religion eller annan kulturell identitet att börja samarbeta. Åtminstone lite. Och då krävs det kanske lite tolerans mot att alla inte har exakt samma blue print som man själv.

I kampen mot den verkliga islamofobin kanske vi bör undvika att skjuta de andra som kämpar mot samma mål, bara för att de har en åsikt som i ideologiska detaljer avviker från vår egen.

Det påminner lite om tendensen bland feminister och kommunister att lägga mer krut på att dänga andra feminister och kommunister i huvudet med ”den rätta läran” än på att förändra något konkret.

Jag förstår hur det blir så. Men man måste kunna lyfta blicken.