Sedan partiet bildades 1988 har det stadigt gått framåt, från 1.118 röster i sitt första riksdagsval till 162.463 röster i valet 2006, vilket motsvarade 2,93 procent.

Man kan lätt få för sig att Sverige är på väg att fogas till en rad europeiska länder där främlingsfientliga partier har skaffat sig ett stabilt fotfäste i politiken – att SD skulle vara här för att stanna. Men det finns också goda skäl att tro att SD, även om de kommer in i riksdagen, kommer att bli en historisk parentes. Tvärtemot vad man kan tro minskar främlingsfientligheten i Sverige, i synnerhet bland de yngre. Marie Demker vid Göteborgs universitet har sedan 1993 undersökt svenskarnas attityd till invandring i en av landets mest omfattande enkäter, SOM-undersökningen. Hösten 1993 svarade till exempel 25 procent att de inte skulle tycka om att få en invandrare från en annan del av världen ingift i familjen. 2009 hade bara 12 procent den attityden – en halvering. Samma tendens finns i synen på hur många flyktingar Sverige ska ta emot.

Egentligen är utvecklingen logisk. Vi har fler svenskar med utländsk bakgrund i dag än 1993. De flesta är givetvis helt integrerade och arbetar, studerar, hämtar och lämnar på dagis eller deltar i politiken på samma villkor som alla andra. Självklart skapar detta i första hand förståelse och tolerans.

Det finns undantag från denna regel, orter som Landskrona, där SD är starkt just på grund av en stor andel invandrare. Men faktum är att toleransen i vårt land har ökat och att det ser ut att fortsätta på den vägen. Integrationen kommer inte av sig själv, men den kommer. Bilden av Sverige som ett segregerat land där invandrare isoleras i förortens utanförskap beskriver bara en sida av verkligheten.

Åldersstrukturerna i Sverige och Europa gör också att vi inom något årtionde kommer att behöva mer arbetskraft när hela den generation som föddes på 1940-talet har lämnat arbetslivet. Erfarenheter från 1960-talets Sverige och även från andra länder visar att integrationen under sådana omständigheter kan gå mycket fort. Den som har ett arbete lär sig snabbt språket och den som bidrar till landets tillväxt är som regel mycket välkommen. Utrymmet för främlingsfientlighet kan komma att minska snabbare än vi anar.

Ofta görs jämförelser med våra grannländer Danmark och Norge. Dansk folkeparti fick 13,8 procent av rösterna i det senaste valet och har som stödparti stort inflytande över politiken. Fremskrittspartiet fick 22,9 procent av rösterna i valet 2009. Båda dessa partier är främlingsfientliga, men SD:s möjligheter att bli lika framgångsrikt är närmast obefintliga. Fremskrittspartiet är ett brett populistiskt parti som vill avskaffa onödiga lagar, dyr byråkrati och sänka skatterna. De har fler ben att stå på än invandringsfrågan. Även Dansk folkeparti har växt fram ur en bred, högerliberal populism. SD har i stället sina rötter i den rasistiska organisationen Bevara Sverige svenskt, där en del medlemmar även var nazister.

Ett parti som bara har en viktig fråga på sin agenda kan ha svårt att samarbeta med andra. Om SD inte får verkligt inflytande över just invandringsfrågan har samarbetet inget större värde för partiet och dess väljare. Och inflytande på det området är precis vad inget svenskt riksdagsparti har råd att ge dem. Det finns helt enkelt inte något brett stöd hos svenska folket för en politik som går ut på att kasta ut invandrarna.

Om SD kommer in i riksdagen den 19 september kan det bli ett genombrott för främlingsfientliga tankar som riskerar att vinna en ny legitimitet. Men det kan faktiskt också bli början till slutet för partiet.

Niclas Ericsson (ursprungligen skriven för Dagens Nyheters ledarsida)

Maria Wetterstrand och Peter Eriksson (MP) kommer att avgå som språkrör oavsett om de sitter som ministrar i en rödgrön regering. Partistadgarna säger att man inte får sitta längre än nio år och det betyder att 2011 ska de gå. Intressant att fundera på om det kommer att försvaga partiet. Förmodligen inte så farligt om de sitter i regering – men om MP är i opposition 2011 så kan det bli en smärre katastrof om språkrören byts ut.

Lars Ohly (V) lär nog sitta kvar oavsett valresultat. Han har varit stabil, är inarbetad. Vänsterpartiet har inte någon tradition av att byta ut partiledaren när det går knackigt, och det har det ju gjort i många val för V. Sedan är det nog inte så lätt för V att hitta en ledare som kan hålla samman dem längst ut till vänster och dem som strävar mot den politiska mitten.

Mona Sahlin (S) kommer sannolikt att få gå vid en valförlust. S och vänsterblocket har ett närmast ointagligt försprång i mätningarna. Det vore faktiskt sensationellt om de lyckades sumpa det. Samtidigt är Sahlin de rödgrönas akilleshäl just nu. Hon är helt enkelt inte populär, varken bland de egna eller bland folk i allmänhet. Inte ens en majoritet bland de som röstar på S vill att hon ska bli statsminister (hur de nu får ihop det). Om det rödgröna blocket inte skulle bli större än alliansen så är risken överhängande att Mona Sahlin personligen skulle få ta smällen.

Fredrik Reinfeldt (M) sitter nog kvar – om han vill. Den förändring av partiet som Reinfeldt har åstadkommit är historisk. Det handlar om en ny politisk linje som också har fört Sverige in på nya vägar (vad man tycker om de vägarna är en helt annan sak). Så även vid en svidande valförlust kommer partiet givetvis att vilja ha honom kvar. Hur pigg han själv är på att gå från fyra år vid makten till fyra år i opposition är inte lätt att säga. Men det skulle trots allt förvåna om han valde att lämna över ledarskapet.

Jan Björklund (FP) sitter nog säkert oavsett valresultat. Det finns nog inget annat aktuellt namn inom Folkpartiet. Björklund har varit bra i medierna och skött skolfrågorna utmärkt. Man skulle till och med kunna se honom som ett statsministerämne (beroende på vad det blir för typ av regeringsbildning efter valet, givetvis). Om Folkpartiet skulle gå tillbaka i valet 2010 så är det svårt att säga att det beror på att partiet gjort några direkta fel. Tvärtom, faktiskt. Man har skött sina områden väl.

Göran Hägglund (KD) sitter nog ännu mer säkert. Inte ens om partiet åker ur riksdagen, tror jag att Hägglunds ställning är hotad. Det är svårt att inte tycka att han är rätt sympatisk, även om man inte sympatiserar med partiet. Och Kristdemokraterna är vana vid att det går upp och att det går ner. Det har stått dem dyrt att sitta med i en mittenregering med alla de kompromisser det innebär. Rätten till abort har utvidgats. Könsneutrala äktenskap har genomförts. Det går inte att lasta Hägglund för det. Ett litet parti kan inte alltid få sin vilja igenom ens om det sitter i regeringsställning. Personligen skulle jag inte bli förvånad om Hägglund stannar lika länge på posten som partiledare som Alf Svensson gjorde. Då pratar vi om en femton tjugo år till.

Maud Olofsson (C) sitter nog ännu mer löst än Mona Sahlin. Då syftar jag på att mätningarna ger de rödgröna ett rejält försprång. Det är troligt att det slutar illa för alliansen och Centerpartiets siffror ser inte heller något vidare ut. Om det rödgröna blocket vinner så sätter jag min gamla hatt på att det kommer att väckas frågor om Olofssons ledarskap. Om hon klarar att rida ut en sådan storm är en annan sak. Tuff kan hon nog vara, men har hon stödet? Maud Olofsson har inte gjort bra ifrån sig som minister. Hon var blivit orättvist kritiserad för sina insatser för Saab. Men när det gäller företagarpolitiken har för lite hänt. Och det har dröjt för länge. Dessutom har Maud Olofsson drivit på en radikal förändring av sitt parti, från konservativt lantbrukarparti till nyliberalt företagarparti med en Stureplansfalang. Det är förstås ok (personligen tycker jag det är utmärkt) så länge det går bra. Men just nu ser det ut som om förändringen har blivit något av ett misslyckande. Då vore det logiskt om man byter ut partiledaren för att ta nya tag efter en valförlust.

Det är mot den bakgrunden man bör se kritiken som riktas mot Maud Olofsson. Det finns något hyenaartat över den. När hyenorna har hittat det svaga djuret så kastar sig alla över det och river och sliter. Jag tror däremot inte att det har att göra med kön, varken i Maud Olofssons fall eller i Mona Sahlins fall. Bland de mest framgångsrika partiledarna just nu finns ju även Maria Wetterstrand.  Och det starkaste alternativet till Mona Sahlin är ju en annan kvinna, Margot Wallström. Sist en politiker kritiserades så hårt i medierna och internt att det till slut lede till avgång så var det en man – Lars Leijonborg. Att försöka förklara varför det går dåligt för vissa politiker med vilket kön de har håller inte. Mediernas (och medmänniskornas?) logik att sparka på den som redan är på väg att falla kan däremot avgöra en politikers öde ibland.

Undrar också en del över Göran Hägglund och KD. Han verkar satsa allt på att göra sig oförarglig och slätstruken. Det känns som fel strategi.

Under tiden i regeringsställning har det varit nödvändigt att KD – och de andra partierna – har anpassat sig, slätat ut sig. Men nu har ju valrörelsen startat. Om inte KD lyckas utmärka sig lite, till exempel genom familjepolitiken, så kan det kosta hela alliansblocket en hel del. Det är i alla fall min analys.

Jag älskar inte det KD står för. Men jag föraktar det inte heller. Däremot föraktar jag ett parti som helt ger efter i ett maktspel och bara anpassar sig (tror att många föraktar det).

I det läge som nu är bör KD och Göran Hägglund hålla en högre profil.

Kaxa upp dig lite, Göran. Du har ju inte mycket att förlora.